Soundtracks of my life

Jag har inte sovit en blund. Jag har legat på min pojkväns soffa och läst, försökt fly tankarna. Jag vet inte att det här är dagen som ska ta över titeln som den värsta och jobbigaste i mitt liv, men jag anar att det komme bli jobbigt. Om jag bara visste hur jobbigt, så hade jag nog aldrig orkat ta mig dit. Den sista timmen innan det är dags att vakna och sätta sig på bussen mot tingsrätten i Uddevalla ligger jag på min pojkväns arm och känner mig mindre än jag någonsin förut gjort i hans stora varma famn. Jag klär mig så som jag föreställer mig att man borde under en rättegång, i svart byxor, stövlar och stickad kofta. Vattenfast mascara. Bussresan tar ungefär en timma och under hela tiden sitter min pojkvän och pussar försiktigt på mig och klappar mig lugnande. Jag är inte ledsen, bara stressad, vill att tiden ska gå fortare, jag är orolig inför det som väntar och vill att det ska vara över. Väl framme träffar vi mitt målsägandebiträde och åklagaren, vi går tillsammans in i tingsrätten och där är väntrummet inte stort nog att ens andas i, och verkligen inte stort nog för att vistas i; där sitter min kusins familj och ingen av oss hälsar. De här människorna som har vart min familj, som jag växt upp med och älskat, som älskat mig, de hälsar inte, de stirrar på mig med blickar som skvallrar om konspirationen de tror att jag har kokat ihop, lögnerna de fått för sig att jag skulle tjäna på att hitta på.

Min familj är såklart också där, de flesta därför att de skall vittna. Min moster är så nervös att hela hon skakar, jag har aldrig tidigare sett henne upprörd. Min syster gråter. Min pappa gråter, något jag bara sett honom göra en handfull gånger tidigare. Jag ber mitt målsägandebiträde att jag får vänta någon annanstans och hon och jag och åklagaren går till ett mötesrum för att förbereda oss. Hon frågar om jag har tagit något lugnande och när jag svarar att jag inte har det blir hon förvånad och frågar varför. Min tanke är "Varför skulle jag? Jag vill känna detta. Det här är för viktigt, jag måste ju vara här." En röst annonserar i högtalaren att vi ska ta oss till rättegångssalen. Där inne sitter tre nämndemän och en domare, alla stirrar på mig med forskande blickar. Min pojkvän är min livboj nu, jag skulle drunkna i mig själv och han inte gick bredvid mi. Vi slår oss ned vid ett skrivbord till vänster i salen, framför domaren och nämndemännen, jag, mitt målsägandebiträde och åklagaren. Min pojkvän sätter sig i en åhörarstol bakom oss.

Från en dörr till höger om oss kommer två män och en kvinna klädda i mörkblåa kläder med gul text som annonserar att de är kriminalvårdare, följda av en gråhårig man i beige kostym; försvarsadvokaten, och min kusin. Han ser förskräcklig ut och mitt hjärta krymper. Han har jeans och grå t-shirt och hans hy matchar hans kläder: han är vit som ett spöke. Min kusin sitter till höger om mig, kanske 6-7 meter bort, med en kriminalvårdare på ena sidan om sig och sin advokat på den andra. En av kriminalvårdarna, kvinnan, ställer sig vid dörren, och en annan sätter sig i åhörarstolarna bakom min kusin. Vi får sitta ned i ca 5 minuter medans mitt målsägandebiträde förklarar att vi önskar lykta dörrar. Vi ombeds lämna salen medans rätten överlägger, och när vi kommer in har de beviljat vårt önskemål: ingen får vistas i salen under tiden rättegången pågår utom nämndemännen, domaren, advokater, åklagare, kriminalvårdarna, den åtalade, den målsägande, och, efter mitt godkännande, min pojkvän.

Åklagaren börjar räkna upp åtalspunkter, eller om det är domaren, eller om det är mitt målsägandebiträde, jag minns inte, trots att jag läst domen många gånger efteråt. Jag stirrar på nämndemännen och undrar vad de har för kvalifikationer att vara där, vad de gör och vilka de är i vanliga livet, utanför den här salen och sitsen. Domaren frågar sedan min kusin om han har något att säga, varpå han reser sig, harklar sig och ser mig i ögonen. Det är enda gången han gör det den dagen. Då börjar jag gråta, och det är tur att jag tagit vattenfast mascara för efter den stunden kommer tårarna att rinna hela dagen, ända tills vi kliver ut från tingsrätten, då slutar de rinna lika hastigt som de började. "Jag är så jävla ledsen." Det är allt jag minns att han säger.

Sedan får jag berätta min redogörelse för vad som hände den där natten för 12 år sedan. Mitt målsägandebiträde frågar saker, försvarsadvokaten med, jag minns intei vilken ordning, jag minns att jag fumlar över orden och inte vet hur jag ska formulera mig, frågorna som ställs är så personliga och så grundliga att jag mår illa. Alla tittar forskande på mig, alla utom min kusin, han sitter som fastnaglad i sin stol med blicken fäst i bordet. Vi tar en paus. Det kan inte ha gått mer än en timma men mitt målsägandebiträde säger att hon tror att jag behöver det. Det gör jag. Väntrummet är tomt, jag vet inte var de andra tagit vägen men de är inte kvar. En av kriminalvårdarna kommer ut och när han går förbi mig klappar han mig på axeln och säger "Du är så jävla stark, det ska du veta." Jag blir så ställd att jag inte svarar.

Efter pausen fortgår rättegången och jag inser snabbt att den värsta delen inte kommit än. Först kommer min moster in för att vittna om vad jag berättat för henne ett år tidigare. Hon ser på mig innan hon sätter sig vid bordet där de som vittnar ska sitta, i mitten av hela salen, ögonen är fulla av tårar. Hon fumlar över orden och säger fel när hon ska svära ed. Jag märker hur jobbigt hon tycker det är att sitta där, mellan två personer hon älskar och berätta om hur hon fått veta att den ena har gjort den andra obegripligt illa. Sedan kommer min pappa in och då gråter jag så högt att han tystnar flera gånger för att han tycker det är så jobbigt. Min kusin tycks krympa mer och mer för varje minut som går, i stolen där han sitter, en skugga av sitt forna jag. Försvarsadvokaten grillar min pappa. Han är läkare; varför tog han inte med mig till ett sjukhus, anmälde, gjorde något, varför lät han mig fatta det beslutet? Pappa stammar, han visste ju inte vad han skulle göra och jag ville ju inte berätta vad som hade hänt, vad skulle han göra?

Min pappa är den finaste människan jag vet, min bästa vän och jag älskar honom mer än någon annan i världen. Jag får bita ihop och flera gånger får mitt målsägandebiträde viska lugnande åt mig för att jag inte ska säga något. Till sist får min kusins sambo komma in och mitt härta snörps ihop så fort jag ser henne. Å ena sidan avskyr jag henne, jag vet inte varför jag är mer arg på henne än min kusin men det kan ha något att göra med innehållet i alla de mail jag fått från henne de senaste veckorna. Å andra sidan vet jag att de två inte fått se varandra eller prata med varandra överhuvudtaget på nästan två månader och nu får de inte ens hälsa på varandra. Hon ska vittna till min kusins fördel men utan att själv veta om det blir hennes vittnesmål till min fördel: hon berättar om när jag berättade för henne och hennes historia går helt klart inte ihop, hon påstår att jag inte sagt att det handlade om våldtäkt utan snarare något våldsamt. Domaren ifrågasätter henne och till slut är det tydligt att hon förskönar sanningen.

Det är lunch. Min del av rättegången är nu över. Utanför rättegångssalen kommer min kusins försvarsadvokat fram och ber om ursäkt, han gör bara sitt jobb. Jag säger att det inte gör något. Efter lunchen ska vi övergå till den delen som handlar om min systerdotter och jag behöver inte längre delta, men mitt målsägandebiträde råder mig att stanna i salen under resten av dagen; det ser bättre ut. Jag sitter bredvid min pojkvän bland åhörarna och tycker det känns oerhört konstigt att jag får ta del av den här biten av rättegången, får höra saker som min syster inte ens har rätt till; hon som är mamma till min systerdotter som är den andra personen min kusin utsatt för brott. Fler vittnesmål, och band från förhör med min systerdotter spelas upp, och under hela tiden sitter jag bredvid min pojkvän som håller min hand och stirrar på min kusin, jag vill se hans reaktioner, men han sitter orörlig och stilla under de följande timmarna. Jag gråter hela tiden och vid ett tillfälle kommer den kvinnliga kriminalvårdaren fram och ger mig en servett.

Till sist hålls slutpläderingarna. Rätten ska nu överlägga. Nu, har jag fått veta, är huvudsaken att de säger att min kusin ska vara fortsatt häktad, för det visar på att det lutar mot att rätten kommer fälla honom. I mitt fall har han bara erkänt försök till våldtäkt, i mitt systerdotters fall förnekar han allt. Han står åtalad för sexuellt övergrepp mot barn samt våldtäkt mot barn. Efter bara några minuter får vi komma in i salen, alla vi som vittat och deltagit, och domaren förklarar att alla restriktioner är släppta men att min kusin ska vara fortsatt häktad fram tills dess att domen faller den 22 mars. Min kusin leds ut ur rummet och kvar sitter vi, min pojkvän, jag, min syster, min pappa, min mamma, min systerdotters farmor och faster, i en stor hög och kramar om varandra och gråter lättat, samtidigt som nämndemännen och domarna betraktar oss.

Efteråt infinner sig en känsla som jag aldrig ska glömma: jag känner mig helt oövervinnerlig. Jag klarade det här, då klarar jag vad som helst. Jag är stark, som fan. Det som inte dödar, det härdar, och den där värsta dagen i mitt liv var också på sätt och vis den bästa, för jag har aldrig förut känt mig så stark som när jag går ut ur den där rättegångssalen i slutet av dagen, rak i ryggen och med vetskapen om att jag just lyckats ta mig igenom en av de svåraste prövningarna i hela mitt liv.