Soundtracks of my life

Det handlar om fingertoppar
och om händer
som vill bo i varandra
om att springa skrattande genom ösregn,
och tala samma språk och tystnad
att vara tryggt inlindade i stora luddiga närhetsfiltar
Det handlar om tvåsamhet som inte river sönder
Gömma sig i tält av mjukhet tillsammans
Att veta att &-tecknet mellan du & jag
egentligen är ett bindestreck

Girl I'm in love with you
but this ain't the honeymoon
fast the infatuation phase
right in the thick of love
at times we get sick of love
seems like we argue every day

i know i misbehaved
and you made your mistakes
and we both still got room left to grow
and though love sometimes hurt
I still put you first
we'll make this thing work
but I think we should take it slow

we're just ordinary people
we don't know which way to go
we're just ordinary people
maybe we should take it slow
this time we'll take it slow

this ain't a movie, no
no fairytale conclusion ya'll
It gets more confusing everyday
sometimes it's heaven sent
then we head back to hell again
we kiss and we make up on the way


I hang up you call
we rise and we fall
and we feel like just walking away
as our love advances
we take second chances
though it's not a fantasy
i still want you to stay

we're just ordinary people
we don't know which way to go
cause we're ordinary people
maybe we should take it slow

take it slow
maybe we'll live and learn
maybe we'll crash and burn
maybe you'll stay, maybe you'll leave,
maybe you'll return
maybe another fight
maybe we won't survive
but maybe we'll grow
baby, we never know, you and I

Du gråter inne på toaletten. Jag vet att det är delvis mitt fel, jag var elak. Jag sa att dina åsikter betyder så lite för mig, "så det förstår du inte", och det är sant. Mest därför att dina åsikter till 98 procent handlar om hur jag ska förbättra allt det dåliga med mig och mitt liv. Du var elak först. Jag måste få tyst på dig, måste få dig att sluta prata, jag kan inte höra längre, hur dum och elak och självisk jag är. Jag har vart innanfördörren i 4 minuter, har fortfarande jackan på mig, kommer hem och hälsar på, för att vara snäll. Vi har inte träffats på en vecka, och du säger, det första du gör, att ajg inte vet hur självisk och krävande jag är.

Ja. Du gråter på toaletten. Det finns en till toalett, jag vet, eftersom jag har bott med dig i nästan 20 år, att du aldrig använder den här toaletten. Ändå gick du hit för att gråta, här, mitt emot där jag sitter och hör varenda snyftning. Insikten slår mig att mitt liv är så mycket bättre än ditt, till större delen för att jag är en så mycket bättre person. Jag ser till att vara en person som inte tänker avsluta sitt liv gråtandes på sin toalett.  Insikten slår mig att jag inte tänker gå in och trösta dig därför att jag är trött på att vara mamma åt min egen mamma. Vill du sitta på toaletten och gråta så tänker jag tyvärr inte stoppa dig.

En helt vanlig onsdag, så är det ju. Har alltid vart. Med en enda skillnad, jag tänker inte gå in i gästrummet och gråta, pga dig, den här gången. Som jag har gjort, så många gånger förr. Jag tänker inte få skuldkänslor. Jag tycker synd om dig, men jag är inte orsaken till dina problem.

Det är sjukt hur lite respekt jag har för dig.

Det finns hemlisar om sig själv som man i egenskap av social person (mao, man vill behålla sina vänner) bör behålla för sig själv, s.k hemligstämplad information. Jag tänkte dela med mig lite.
Ett sätt att dölja denna specifika "egenskap" (STORT frågetecken här) är att act sitt ass off, för att inte rubba att den finns. I detta fallet skulle jag gissa (oklart) att det handlar om ett svårt fall av arrogans, möjligen med inslag av svår narcissism. Det är nämligen så att varje gång, och då menar jag varenda eviga gång det händer, som jag går in i ett rum, så tänker jag att jag äger det rummet. Korrekt, jag tänker inte, jag tycker. Om jag inte är snyggast, så är jag ju def coolast. Är jag inte snyggast eller coolast så är jag åtminstone smartast och annars, roligast. Jämfört med mig själv, tycker jag, och inser samtidigt hur knasig jag är, är alla andra enfaldiga och endimensionella dockor. Den knasigheten som jag uppmärksammar och jobbar på, skulle kunna tyda på att denna egenskapen kanske är inbillad.
Bara det att jag gillar knasigheten med. Det är som att jag står bredvid mig, slår ut med armen i en avfärdande gest och med ett leende utbrister "ÄÄÄÄÄÄÄSCH!" och skrattar överseende åt mig själv, samtidigt som jag ger en blick som säger "ÅH vad tokig du ÄR, och jag älskar dig, det finns ingen som du!"

Ja, jag jobbar på det. Ja det är sant. Nej, du har inte märkt det.

Jag känner för att skratta, dansa, snurra runt, flyga.

Vad hände där och hur, varför och vad gjorde jag för att förtjäna det?
Jag är ingen bra människa.
Men gud så bra jag mår. Ingenting behöver vara annorlunda nu. Allt är perfekt.

Fånga känslan, lägg den i en burk. Embrace it.

Insikter. Finns det någon bättre livskvalitétshöjare? Don't think so.

Imorgon ska jag gymma och jobba. Joggingrundan var iskall. Och blöt, eftersom det regnar och jag envisades med att springa i vattenpölarna.

Det har vart en lång dag. På många sätt. Jag har inte sovit = jag vill sova. Jag har knappt ätit = är hungrig. Men dagen har ändå bitvis vart väldigt bra. Det finns helt underbara människor, jag vet inte vad jag hade gjort utan er, utan någon som fångar mig när det känns som att jag faller, som får mig att inse att jag kan flyga. Som ger mig perspektiv. Som säger till mig att jag är stark, på ett sätt som påminner mig om att jag faktiskt är det. Och som, viktigast av allt, får mig att skratta. Tack.

Ja, här sitter jag! Min rast har kommit och gått. Ångesten över hur mycket jag ligger efter här i arkivet nu när vederbörande är sjukt, har lagt sig. All annan ångest också för den delen. Sitter och lyssnarpå That's life, och känner mig distanserad till både mig själv och vad jag ska och borde göra. Ibland kan man inte riktigt skilja på vad man vill och vad man behöver, men imorse när jag klev innanför dörrarna här på sjukhuset så var problemen som bortblåsta, och det säger ändå allt om vad jag tycker om att jobba här.
Jag gillart.
Varför jag bloggar på arbetstid? Vet ej, jag har sjukt mycket att göra. Herrå!

Vi är så goda vänner så. För jag tror på ödet. Ödet, är mäktigare än Gud mina vänner, och det säger jag inte för att trivialisera Guds suveränitet, så då förstår ni väl hur maktfullt ödet är, sanna mina ord.
Jag använder det osm andra skulle kalla slumpen som en ursäkt att göra vad jag vill. Glömde tacka ja till högskolan - jag ska visst inte gå i skolan! Trotsa aldrig ödet.
Nu står det på min jobbtelefon "Tillfälligt ute", m.a.o RAST.
Att det sedan står så varannan halvtimme eftersom inställningarna är mupp, är en annan femma. Står det att jag är tillfälligt ute är det bäst att jag ser till att vara det, annars vet man inte vad som kan hända.

Så, hejdå. Jag är som sagt på rast. Till kvart i, enligt telefonen och därmed även ödet.

Här sitter jag. Det är alltså torsdag. För tillfället är lägesrapporten helt okej. Det är sådana här dagar jag inte riktigt kan nedslås. Jag är ledsen men tänker att, ska det vara så kommer det vara så. Du och jag. Det löser sig, det ordnar sig.
Konsten är att inte göra saker svårare än de redan är.. det är svårt att hitta någon man tycker om, som tycker om en tillbaks. Men jag är ganska duktig på att göra saker svåra.
Idag känns det ganska lätt, enkelt, soklart, dock. Tråkigt nog.

If I lay here, If I just lay here,
would you lie with me
and just forget the world

Jag har vart så glad hela dagen, jo det får jag säga, och det kändes som att min, (måhända inbillade alternativt självframkallade), vinterdeppighet kanske kunde se sitt slut. Nu när jag har kommit till insikt med att jag inte kommer få se solen i år. I normala fall, nu, sitter jag på andra sidan jorden. Har gjort varenda år så länge jag kan minnas. Känns väldigt konstigt att befinna mig där jag gör. Nu när jag vet vad jag ska ägna våren åt. Nu när jag ser fram emot det. Jag har legat vaken många nätter det senaste och funderat över vad jag ska göra hela våren. Jag kan inte stå här och stampa, det går bara inte. Men nu, behöver jag inte det heller. Det känns ofattbart bra, jag känner hur den lyfter ifrån mina axlar, tyngden.
Den är inte borta, men den är påväg.

Men ingenting är helt hundra just nu. Jag har tänkt på det, tänkt, att det löser sig. Jag har tänkt på det. Önskar att du inte hade tänkt på det, det är då det känns i bröstkorgen som om någonting där inne håller på att gå sönder..
Jag tycker ju om dig. Svårare än så är det inte. Faktiskt.

Imorgon ska jag träffa Johannes. Det var inte igår. Gamla vänner ska man ta lite bättre hand om. De som finns kvar länge och som inte distanseras för att tiden går. De som alltid är lojala och aldrig kommer försvinna, som man alltid kommer stå nära trots att man är långt ifrån varandra. De som får en att skratta så att man får ont i magen genom att härma ens skratt, med den sämsta men roligaste imitationen genom tiderna. Kärleksfullt. Som Johannes! Det kan jag med eftertryck säga, är kärlek. Jag inser nu hur mycket jag har saknat dig. Jag stal en bild, mind you.

NÖJD. Sitter och fördriver min helt överflödiga lunchrast genom att lyssna på beatles, bitvis sjunga med lite för länge, lite för fel och lite för högt för att det ska vara riktigt okej på en annars helt knäpptyst sjukhusmottagning. Det faktum att alla är på apt, vilket jag verkligen inte orkade, gör att jag kan gapa ungefär hur mycket jag vill. Lunch är överskottat om man har koffeintabletter. Med tanke på att jag egentligen börjar för dagen nu och ändå är klar med alla förmiddagens uppgifter, och mitt cv, och mitt personliga brev, så anser jag mig härmed ha rätten att utnämna mig själv till världens effektivaste.

Att jag andas för första gången idag, är en helt annan femma. Totally worth it.
Ingen disney on ice. Bummer. Vore lögn att påstå att jag inte såg fram emot det. Bummer.
Ingen skola heller. Jag är så sjukt lättad över detta, har verkligen ingen lust att plugga, än mindre tid, även om jag blir gråtfärdig när jag går in och läser kursplanen och tänker ååååh vill vill, borde, måste, obligations, borden, måsten snurrar i min skalle. Avrundar med att lyssna på Lars Winnerbäck - tvivel, inse att enda anledningen till att jag i dagsläget befinner mig i en levande illusion om mitt eget välmående, är en okristlig överkomsumtion (överdosering om du så vill) av koffeintabletter. Detta kan gå illa. Beroendet sitter där innan du hinner märka det.

Drömde inatt att jag var en låt. Sant. Du lyssnade på mig och grät och sa för (till) dig själv att du inte orkar med mig längre, mina texter är så osammanhängande. Så sa du. Du raderade mig från din ipod och jag låg i min säng klockan fyra imorse med våta kinder och undrade vad det där betydde, och jag visste, och jag grät.
Man kommer alltid sakna en bästa vän. Även om man inte längre vet vem personen är. Även om hon raderar en från sin ipod i ens drömmar och man vaknar och känner sig patetisk och vill radera personen på något sätt, som en slags telepatisk hämnd, innan man inser den exakta vidden av dumhet i att ta en dröm personligt. Och i desperation raderar man alla dina nummer men inser sekunden därpå att man aldrig behövt de för man kan de alla utantill, ändå.

Jag är så onödig ibland.
Jag är överflödig.
Finns jag?

jag älskar dig för att du så otvingat kan få mig att le i de mest jobbiga situationer. då plockar jag upp luren och ringer dig och du delar med dig av dina perspektiv, och får mitt bångstyriga liv att verka lent ien.
tack. jag älskar dig.

Jag blir stressad av att tänka på framtiden. Jag har inte en aning om vad jag ska göra. Den här oron fyller mitt huvud hela tiden, när jag ser en film och biter på naglarna och inser att tankarna är någon annanstans, du frågar mig något och jag inser att jag inte har lyssnat, jag ligger vaken på natten. Det känns inte som att jag behöver veta än. Men jag vill veta, ha en plan utstakad,en rak väg som jag inte kan se slutet på. Sen ruskar jag av mig den tanken,en rak väg? Fy så tråkigt. Sen somnar jag gott.

Det är morgon, jag sitter i bilen och lyssnar på melissa horn och tänker på sommar. Tänker på ella och nicke och jag påväg till liseberg. Jag och ella i strömstad, en helt underbar kväll, och bilfärden hem då jag lyssnade på en låt som fick mig att gråta över australien. Australien.. Tänk om jag var där nu. Då skulle jag antagligen längta hem. Saker förändras, nya tider, nya människor, nya prioriteringar. Men det är så sant att jag verkligen inte kan hantera det här mörkret, avsaknaden av ljus gör mig låg.