En helt vanlig dag
Jag har vart så glad hela dagen, jo det får jag säga, och det kändes som att min, (måhända inbillade alternativt självframkallade), vinterdeppighet kanske kunde se sitt slut. Nu när jag har kommit till insikt med att jag inte kommer få se solen i år. I normala fall, nu, sitter jag på andra sidan jorden. Har gjort varenda år så länge jag kan minnas. Känns väldigt konstigt att befinna mig där jag gör. Nu när jag vet vad jag ska ägna våren åt. Nu när jag ser fram emot det. Jag har legat vaken många nätter det senaste och funderat över vad jag ska göra hela våren. Jag kan inte stå här och stampa, det går bara inte. Men nu, behöver jag inte det heller. Det känns ofattbart bra, jag känner hur den lyfter ifrån mina axlar, tyngden.
Den är inte borta, men den är påväg.
Men ingenting är helt hundra just nu. Jag har tänkt på det, tänkt, att det löser sig. Jag har tänkt på det. Önskar att du inte hade tänkt på det, det är då det känns i bröstkorgen som om någonting där inne håller på att gå sönder..
Jag tycker ju om dig. Svårare än så är det inte. Faktiskt.
Imorgon ska jag träffa Johannes. Det var inte igår. Gamla vänner ska man ta lite bättre hand om. De som finns kvar länge och som inte distanseras för att tiden går. De som alltid är lojala och aldrig kommer försvinna, som man alltid kommer stå nära trots att man är långt ifrån varandra. De som får en att skratta så att man får ont i magen genom att härma ens skratt, med den sämsta men roligaste imitationen genom tiderna. Kärleksfullt. Som Johannes! Det kan jag med eftertryck säga, är kärlek. Jag inser nu hur mycket jag har saknat dig. Jag stal en bild, mind you.
Den är inte borta, men den är påväg.
Men ingenting är helt hundra just nu. Jag har tänkt på det, tänkt, att det löser sig. Jag har tänkt på det. Önskar att du inte hade tänkt på det, det är då det känns i bröstkorgen som om någonting där inne håller på att gå sönder..
Jag tycker ju om dig. Svårare än så är det inte. Faktiskt.
Imorgon ska jag träffa Johannes. Det var inte igår. Gamla vänner ska man ta lite bättre hand om. De som finns kvar länge och som inte distanseras för att tiden går. De som alltid är lojala och aldrig kommer försvinna, som man alltid kommer stå nära trots att man är långt ifrån varandra. De som får en att skratta så att man får ont i magen genom att härma ens skratt, med den sämsta men roligaste imitationen genom tiderna. Kärleksfullt. Som Johannes! Det kan jag med eftertryck säga, är kärlek. Jag inser nu hur mycket jag har saknat dig. Jag stal en bild, mind you.
Kommentarer
Trackback
