Soundtracks of my life

"Some are like water, some are like the heat, some are a melody, some are the beat, sooner or later they all will be gone, why don't they stay young?"

Två glas vin innanför rocken. Inte världens stabilaste människa just nu. Är inte mig själv sen i somras när jag bröt upp mycket av det som tidigare var min trygghet. Jag har kompromissat med mig själv sedan dess. Jag bröt med min familj därför att de gjorde mig illa och är en stor del av anledningen till att jag fortfarande mår som jag gör, kanske hela anledningen. Kanske förstod dem, kanske inte. Jag är iaf tillbaka. Inte helt frivilligt kanske, men den tryggheten jag hade i Stockholm, med ett nätverk av vänner om fångar mig när jag faller, det har jag inte här. Och kvällar som igår, då kan jag inte vara ensam. Risken när man sitter hemma ensam och tänker saker som man för några år sedan aldrig hade kunnat känna igen sig i, är att man gör verklighet av dem. Då kan man inte vara ensam, då är det bättre att tvingas hålla fasaden uppe. Det är hemskt sorgligt men också oerhört sant.

Jag är inte mig själv och det går nedåt och det blir värre på sätt jag aldrig hade kunnat förutse den där dagen i januari för snart två år sedan när helvetet kom som ett brev på posten. Numera tänker jag inte på det, inga detaljer och ingen skam över min barndom som jag alltid hållit väldigt tyst om. Tvärtom, jag måste vara öppen nu, jag måste erkänna för andra för att kunna se allvaret själv. Men nej, det är sällan jag tänker på det eller skäms som jag först gjorde när jag blev tvungen att prata om det inför rättsinstanser, vänner, bekanta och familj. Nu skäms jag för att jag är en börda.

 

Jag läste mina journalkopior från psyk igår och idag. Där står mycket jag inte visste om, på svart och vitt, som jag visste om men gömde långt ned i mitt omedvetna låtsasjag. Det är så svårt att erkänna för sig själv att man verkligen är sjuk. När jag låg på psyk, för ungefär 2 veckor sedan nu, hade jag enorma problem med att erkänna att jag behövde vara där. Jag fick panik, jag tänkte inte klart, men jag mår bra, jag hör inte hemma här, jag ska inte vara här, jag är inte sjuk. Om jag rycker upp mig, om jag skärper mig, om jag hittar rätt distraktion och om jag bara hittar rätt väg, en annan, ny, bra väg, då kommer jag härifrån snart. Men nej, nej nej. Jag är ju sjuk. Jag inser det när jag inser att det inte är hälsosamt att vakna och kunna andas men ändå avsky livet. Inte att leva, men livet. När man vaknar, äter, tar ett par sömntabletter för att sova vidare till en, kanske, bättre dag. När allt man längtar efter är vin, stesolid, gräs, och människor som förstår, där man inte behöver känna att man ska ursäkta sig eller känna sig "utsatt". Förut längtade jag till andra saker, att helgen skulle komma eller att jag skulle få till det perfekta säljet på jobbet och få känna att FAN vad bra jag är. Längta efter att få komma hem och laga mat i bara underkläder och  att ta ett bad med tända ljus, läsa en bok, och se på serier tills jag somnar.

Åh ironin. Jag gör likadant idag. Jag längtar tills det är okej att dricka vin och någon ger mig en anledning att känna att FAN vad bra jag är. Tills jag får aptit att äta något alls eller klä på mig. Tills jag hittar en plats som känns som hemma. Tills jag kan ta ett bad, och inte ligga i mörkret på badrumsgolvet i flera timmar, tills jag kan koncentrera mig på en bok och tills jag inte ser samma serier och filmer om och om igen och lär mig repikerna utantill därför att jag måste distraheras men inte orkar tänka tillräckligt klart för att göra något nytt.

Kanske kommer jag dit igen. Det jag har tappat är hoppet. Jag börjar acceptera, och inte på ett bra sätt, att detta är jag nog. Deprimerad, bipolär, med panikångest, PTSD och självsmordstankar. Förut, när jag inte kunde sova, tänkte jag på hur livet skulle vara om det var perfekt. Jag fantiserade om något jag såg fram emot och hur det skulle bli. Nu har jag tappat allt det. Tappat allt hopp om att livet kommer bli perfekt eller ens bra. Nu tänker jag, när jag inte kan sova, på hur det skulle vara om jag bara försvann. Mängden tid det skulle ta innan jag inte längre var ett tomrum i någons liv och hur jag skulle bära mig åt för att helt försvinna utan att någon någonsin visste var jag tog vägen och om det skulle kännas som de där dagarna som jag sover bort, om det skulle vara lika skönt att somna från den här pissiga verkligheten som det är att somna ifrån alla dåliga dagar då jag väljer att inte gå upp.

 

Jag börjar ge upp, och trots att jag flyter så börjar jag bli rädd för att min flytväst läcker och att läckan inte går att reparera.