Soundtracks of my life

Jag sa upp kontakten med större delen av min familj, inte för att jag inte älskar utan därför att jag älskar dem. Jag verkar inte ge dem något positivt, de får mig att må dåligt och eftersom jag vet att de inte är dåliga människor så kan jag bara dra slutsatsen att det inte bara beror på dem. Jag skulle kunna vara arg för hur de behandlat mig, men istället väljer jag att bara dra mig undan, att försöka omge mig med människor som ger mig såpass mycket och som jag kan tillföra något till så att vi aldrig får varandra att må dåligt eller behandlar varandra orättvist. Jag skulle kunna vara arg på min mamma, vilket jag ofta är i stundens hetta, men i slutändan mår hon lika dåligt av att behandla mig så som hon gör, som jag gör av att bli behandlad så. Det är inte mitt fel, men jag är den enda i vår relation som inser det och därför valde att packa mina väskor och sticka den där dagen i Maj och sedan inte komma tillbaka på 4 månader, avvaktande, orolig. Det höll i en månad. Hon var lugn, sansad och relativt nykter, i en månad. Lät inte sina demoner gå ut över mig. Igår brast det. Jag insåg att hon har inte och kommer inte förändras. Den här gången tänker jag inte aktivt säga till henne att nu, nu försvinner jag ur ditt liv. Jag sa igår att det här, det här är anledningen till att jag gick. Någonstans i hennes hysteriska skrikande och all vrede som hon spottade över mig där jag stod gråtande upptryckt mot en vägg så hörde hon det, det vet jag. Och när jag åker, då behöver jag ingen anledning, jag behöver inte ge några skäl, hon kommer inte kunna nå mig och jag behöver inte trycka bort några samtal, hon kommer inte ha någonstans att ringa. Då kommer hon förhoppningsvis förstå. Tanken var att jag skulle köpa en lägenhet, ha någonstans att bo här hemma när jag kom hem, där jag kan förvara mina möbler. Mina föräldrar ville detta av diverse olika anledningar och de skulle ta ett mindre lån och se till att hyran betalades. Jag gick med på detta, tyckte inte det lät så dumt efter argumenten de lade fram. Men nu inser jag att det skulle innebära att jag på ett eller annat sätt skulle vara beroende av mamma. Det går inte, inser jag nu. Jag vill inte ens tänka tanken att komma hem till en lägenhet som binder mig till mamma. Jag vill och tänker vara helt fri ifrån henne. Jag hade förlikat mig med andra tankar men jag inser att det inte var mitt eget val, jag är fortfarande så beroende av vad min familj tycker, de som jag inte respekterar eller litar på, men ändå fäster min trygghet vid, en falsk invaggad trygghet som grundar sig i deras blotta existens, inte känslan den ger mig. Kära falska trygghet, du kan dra åt helvete. Och för allas skull tänker jag bli min egen nu. Sedan jag var 11 och familjen enades, utan att fråga mig, i ett "möte" de hade, om att inte anmäla eller tala om våldtäkten som jag utsattes för av min kusin, så har de gjort allt annat än att värna om mitt faktiska bästa. De tror att det jag vill inte är detsamma som vad jag behöver därför att det jag vill sällan går hand i hand med vad de tycker. Det jag vill är ofta tvärtemot vad de vill och sällan involverar mina planer dem. Det borde de inte göra. Det behöver de inte göra. Det jag behöver är att utesluta de ur mitt beslutsfattande. Ja, ibland så behöver man få saker på print innan man fattar. Bra dag idag. Och tack mamma, för insikten igår.