Flyger iväg som ett pappersflygplan
Jag minns mitt gamla jag. Det är bara att gå tillbaka till närsomhelst innan hösten 2010 i den här bloggen så ser man att jag var annorlunda. Alltid fundersam, men alltid glad. Alltid melankolisk, men aldrig ledsen. Carefree men grubblande. Jag kunde komma hem efter en dag på jobbet, laga mat, se på film, träna. Jag kunde jobba. Ångestfri. Med normala hälsosamma relationer och en annan tillit till folk. En del av det var falskt. Jag har ingen tillit till folk, har aldrig haft. Men jag var ärlig mot dem och mig själv. Jag hade inte ångest, var inte deprimerad och inte rädd att något nytt skulle hända, något hemskt, och att inget någonsin skulle bli bra, när något faktiskt gick åt pipan.
Nu känns det som att jag är fast i en nedåtgående spiral. Ingenting blir bättre. Jag mår inte bättre. Hanterar inte de enklaste vardagssaker som man bör, jag klarar inte att ringa viktiga samtal och jag klarar inte att betala räkningar själv. Jag struntar i saker som är självklara för de flesta. Och det blir inte bättre, blir inte lättare, och jag har gett upp alla möjligheter att få den hjälp jag behöver, som borde vara självklar och erbjudas mig, men som jag fått försöka hitta själv i snart två år.
Så jag tänker lämna det här livet bakom mig, åtminstone för ett tag. Lämna den här onda cirkeln som får energi genom mig. När jag kommer tillbaka är den förhoppningsvis borta. Både cirkeln och den dåliga energin som jag matar den med.
Jag minns när jag tog studenten. Vi lyssnade på Vitamin C - Graduation. Detta var 2007. Då undrade vi alla vart vi skulle vara när vi var 25. Vissa av oss är nästan där. Andra, som lärarna tappade hoppet om där på mediaprogrammet på Mobila Gymnasiet i Gårda, har kommit så mycket längre än jag ens längre drömmer om att få göra. Själv är jag vilse. Jag visste vad jag ville väldigt väl. Började läsa internationella relationer och sedan statsvetenskap i Göteborg, men det var fel, och sedan hittade jag Försvarshögskolan och flyttade till Stockholm. Älskade utbildningen, älskade skolan, ville jobba på UD, säpo, MUST, FD, Försvarsmakten, MSB eller Folk och Försvar. Var helt beredd på 8-10 års studier, helt beredd på jobb som, hoppades jag, skulle kunna innebära att jag inte jobbade i Sverige, helt beredd jobb som i princip innebar att studera resten av livet. Vilka drömmar. Sen gick det en viss tid och livet gav mig en sådan spark i solar plexus att jag inte bara tappade luften, jag tappade bort mig själv, mina drömmar, mina ambitioner, mina motivationsfaktorer, mina värderingar.
Och allt det här är fortfarande borta. Jag vet vem jag vill vara, men jag är inte hon. Jag vet vem jag var och att jag var bra, men jag är inte hon. Jag vet vad jag ville och jag vet hur jag skulle ha gjort och hur jag gjorde för att ta mig dit. Men jag är inte hon. När luften gick ur mig och tog med sig allt jag visste om mig själv så spreds allt det för vinden och jag är inte säker på att jag någonsin kommer kunna samla ihop alla bitar för att kunna ens fundera på att komma tillbaks hit och förverkliga den typen av liv jag ville leva innan.
Mina drömmar nu är så annorlunda. Att kunna somna på kvällen. Vakna ångestfri. Kunna dricka kaffe till frukost istället för att skölja ned frukosten med 30 mg oxascand. Kunna vara så ångestfri att jag kan ta mig för de enklaste sakerna, stora som små, men även sådant jag förut njöt av. Läsa. Träna. Rida. Umgås med vänner. Gå ut, festa. Bygga upp hälsosamma relationer istället för att gå in med inställningen att de kommer svika, och istället är det jag som sviker.
Men det går inte här. Jag har bränt alla broar och kanske hittar jag ett sätt en dag att ta mig över till andra sidan, men jag hittar det inte här, jag är lika oroad över hur länge jag mått som jag gör nu, som läkarna är. Men de hjälper mig inte och ingen annan heller, så nu chansar jag och försöker hjälpa mig själv. Sticker på obestämd tid och jag tror att min kontakt med de mina här hemma, de få jag har kvar, kommer vara väldigt begränsad. Om jag är borta 6 månader eller 2 år, det vet jag inte. Men det kommer dröja. Och det är första gången jag ska göra något alls som inte ger mig ångest. Sticka ut ensam i den stora vida världen igen. Det har jag gjort förut, precis efter studenten, och jag hade ingen ångest då heller. Att ringa till vårdcentralen och boka en ny läkartid ger mig sådan ångest att jag måste ta ännu mer lugnande. Att sälja allt jag äger, säga upp lägenheten jag hyr i andra hand och boka biljetter till städer på andra sidan jorden som jag aldrig har vart i, gör mig lugn. Ger mig hopp. Och därför vet jag att det är rätt. Det finns en och annan som tycker jag är feg och flyr, det vet jag. Men som min psykolog en gång sa "Vill man fly är det för att kroppen sätter in sin överlevnadsinstinkt och den finns där för att skydda dig. Åk härifrån. Du har inget att hämta här mer än saker som sakta förstör ditt mående mer och mer. Fly. Vissa saker ska man fly ifrån."
Nu känns det som att jag är fast i en nedåtgående spiral. Ingenting blir bättre. Jag mår inte bättre. Hanterar inte de enklaste vardagssaker som man bör, jag klarar inte att ringa viktiga samtal och jag klarar inte att betala räkningar själv. Jag struntar i saker som är självklara för de flesta. Och det blir inte bättre, blir inte lättare, och jag har gett upp alla möjligheter att få den hjälp jag behöver, som borde vara självklar och erbjudas mig, men som jag fått försöka hitta själv i snart två år.
Så jag tänker lämna det här livet bakom mig, åtminstone för ett tag. Lämna den här onda cirkeln som får energi genom mig. När jag kommer tillbaka är den förhoppningsvis borta. Både cirkeln och den dåliga energin som jag matar den med.
Jag minns när jag tog studenten. Vi lyssnade på Vitamin C - Graduation. Detta var 2007. Då undrade vi alla vart vi skulle vara när vi var 25. Vissa av oss är nästan där. Andra, som lärarna tappade hoppet om där på mediaprogrammet på Mobila Gymnasiet i Gårda, har kommit så mycket längre än jag ens längre drömmer om att få göra. Själv är jag vilse. Jag visste vad jag ville väldigt väl. Började läsa internationella relationer och sedan statsvetenskap i Göteborg, men det var fel, och sedan hittade jag Försvarshögskolan och flyttade till Stockholm. Älskade utbildningen, älskade skolan, ville jobba på UD, säpo, MUST, FD, Försvarsmakten, MSB eller Folk och Försvar. Var helt beredd på 8-10 års studier, helt beredd på jobb som, hoppades jag, skulle kunna innebära att jag inte jobbade i Sverige, helt beredd jobb som i princip innebar att studera resten av livet. Vilka drömmar. Sen gick det en viss tid och livet gav mig en sådan spark i solar plexus att jag inte bara tappade luften, jag tappade bort mig själv, mina drömmar, mina ambitioner, mina motivationsfaktorer, mina värderingar.
Och allt det här är fortfarande borta. Jag vet vem jag vill vara, men jag är inte hon. Jag vet vem jag var och att jag var bra, men jag är inte hon. Jag vet vad jag ville och jag vet hur jag skulle ha gjort och hur jag gjorde för att ta mig dit. Men jag är inte hon. När luften gick ur mig och tog med sig allt jag visste om mig själv så spreds allt det för vinden och jag är inte säker på att jag någonsin kommer kunna samla ihop alla bitar för att kunna ens fundera på att komma tillbaks hit och förverkliga den typen av liv jag ville leva innan.
Mina drömmar nu är så annorlunda. Att kunna somna på kvällen. Vakna ångestfri. Kunna dricka kaffe till frukost istället för att skölja ned frukosten med 30 mg oxascand. Kunna vara så ångestfri att jag kan ta mig för de enklaste sakerna, stora som små, men även sådant jag förut njöt av. Läsa. Träna. Rida. Umgås med vänner. Gå ut, festa. Bygga upp hälsosamma relationer istället för att gå in med inställningen att de kommer svika, och istället är det jag som sviker.
Men det går inte här. Jag har bränt alla broar och kanske hittar jag ett sätt en dag att ta mig över till andra sidan, men jag hittar det inte här, jag är lika oroad över hur länge jag mått som jag gör nu, som läkarna är. Men de hjälper mig inte och ingen annan heller, så nu chansar jag och försöker hjälpa mig själv. Sticker på obestämd tid och jag tror att min kontakt med de mina här hemma, de få jag har kvar, kommer vara väldigt begränsad. Om jag är borta 6 månader eller 2 år, det vet jag inte. Men det kommer dröja. Och det är första gången jag ska göra något alls som inte ger mig ångest. Sticka ut ensam i den stora vida världen igen. Det har jag gjort förut, precis efter studenten, och jag hade ingen ångest då heller. Att ringa till vårdcentralen och boka en ny läkartid ger mig sådan ångest att jag måste ta ännu mer lugnande. Att sälja allt jag äger, säga upp lägenheten jag hyr i andra hand och boka biljetter till städer på andra sidan jorden som jag aldrig har vart i, gör mig lugn. Ger mig hopp. Och därför vet jag att det är rätt. Det finns en och annan som tycker jag är feg och flyr, det vet jag. Men som min psykolog en gång sa "Vill man fly är det för att kroppen sätter in sin överlevnadsinstinkt och den finns där för att skydda dig. Åk härifrån. Du har inget att hämta här mer än saker som sakta förstör ditt mående mer och mer. Fly. Vissa saker ska man fly ifrån."
Kommentarer
Trackback
