Soundtracks of my life

Min blogg handlar inte om och kommer heller aldrig handla om vad jag har ätit till lunch eller kläder jag tycker är fina. Det närmaste triviala vardagssaker som det ni kommer komma här är musiktips, boktips och citat. Jag tror ingen som inte känner mig är intresserad av att läsa om vad jag köper för kläder eller vad jag stoppar i mig för föda. Det finns andra bloggar för det. Men bara för att jag skriver om vissa saker ska man inte utgå ifrån att det uteslutande betyder att jag mår dåligt. Iallafall inte på det sättet som folk som läser kanske utgår ifrån att det är. Alla mår vi dåligt ibland, har våra svackor, och hur djupa de är kan inte jämföras med andras svackor eller toppar. Jag ligger på min lägstanivå nu. Det betyder inte att jag är ledsen över tiden, de här svackorna vi har i livet, oavsett vad de grundar sig i, är sällan så lätta att analysera eller befinna sig i att något är svart eller vitt, det är inte antingen eller.

Jag älskar att leva. Det vore en lögn att påstå att jag älskar mitt liv som just nu, för mig, är ett helvete. Men det betyder inte att jag inte älskar att leva, att om ni träffar mig kommer jag inte skratta, att jag inte njuter av allt det jag älskar. Vill bara klargöra det.

Vidare till saken: svensk psykvård. Jag har jobbat inom sjukvården själv och har stort förtroende för svensk sjukvård. Men fram till för 1 år sedan har jag aldrig haft någon kontakt med just psykvården. Sedan jag först fick ta den kontakten kan jag säga att mitt förtroende för svensk psykvård idag är lika med noll, och den för svensk sjukvård överlag är låg. Jag har totalt kastats mellan 6 olika instanser, vart hos säkert 10 olika läkare, sedan jag först ens fick diagnosen PTSD och panikångest. Eftersom jag fick, vad som bäst kan beskrivas som ett nervöst sammanbrott i oktober (Barn, ignorera inte era problem, ta tag i dem för de hinner ikapp er, tips från coachen!) så har jag inte kunnat vara kvar i Stockholm. Jag klarade mig inte själv, litade inte på mig själv, och ville främst hem till tryggheten, den tryggheten som jag inte längre känner här men som jag då, efter att inte ha bott hemma på 8 år, trodde skulle finnas här trots allt.

Eftersom jag äger min lägenhet i Stockholm kan jag inte skriva mig här. Eftersom jag inte kan skriva mig här kan jag inte heller bli listad här. Eftersom jag inte kan listas här, så kan jag bara boka akuttider på den vårdcentralen som jag går till. Eftersom jag bara kan boka akuttider hamnar jag varje gång hos den läkare som har jour. Eftersom VC har stafettläkare så är det olika läkare varje gång. Inte en enda gång har jag fått träffa samma läkare två gånger. Eftersom jag kommer akut måste läkaren varje gång dels läsa ikapp sig, i all hast, i min journal. Eftersom det inte räcker som bedömning måste jag dessutom gång på gång förtydliga hur jag mår. Eftersom de ej sjukskriver längre än en månad måste jag 1 gång per månad gå till en NY läkare om jag vill förlänga min sjukskrivning, vilket känns oerhört stressande för mig.

Eftersom de inte är specialiserade på psykvård på VC här inträffade nyligen följande: Jag kommer in till en ung AT-läkare på VC, och är i ett skick som jag inte kan beskriva eftersom jag har minnesluckor, så mycket ångest har jag då. Han bedömer att jag måste vända mig till Öppenpsyk, och skriver en akutremiss. Här bör väl även tilläggas att jag varken fått någon hjälp för min PTSD eller hänvisats någonstans under hela den här perioden, förutom när jag gick till den enhet i Sthlm som är specialiserad på PTSD. Det enda jag har fått är antidepressiva medel som ska minska min panikångest, får jag däremot en panikångestattack måste jag ta mig till akuten, mot det får jag ingenting utskrivet.

Väl på öppenpsyk på min gamla arbetsplats får jag först tala med en väldigt trevlig sköterska, hon frågar mycket och antecknar och ber mig sedan vänta på den läkare som har jour. Det går 8 timmar, sedan får jag träffa en ST-läkare som helt klart är väldigt grön. Vi pratar i ca 1 h om olika medicineringar och om min sjukskrivning, hon kommer med förslag, osv. Hon försvinner ut i på sin höjd 5 minuter och kommer sedan tillbaka och förklarar att hennes överläkare har sagt (påstått, för detta stämmer inte) att med tanke på vart jag bor hör jag till NÄL, och eftersom jag kommer akut kan de varken hjälpa mig med medicinering eller sjukskrivning. De hänvisar mig således till NÄL eller tillbaka till VC i Stenungsund, som är de som skrivit remissen.

Med tanke på vart jag bor, så hör jag till den delen av Bohuslän som hör till just det sjukhuset där jag befann mig och dessutom har vi ett fritt vårdval. Att jag sedan inte skulle kunna få någon hjälp för att jag kommer akut - ni hör ju själva hur dumt det låter? Jag går iaf tillbaka till VC på akuttid och får träffa en läkare som känns någorlunda vettig. Han ber mig, liksom gör sköterskorna, att ringa och boka en tid i förväg nästa gång så att jag kan komma till just honom. Detta försökte jag göra idag. Sköterskan jag pratade med konstaterade att "Du är inte listad här så du får boka in en akut-tid" och när jag ifrågasätter, med tanke på vad som sagts innan, säger hon kort och gott att "Det kommer från högre ort" att de ej får boka in en tid till mig med tanke på att jag ej är listad där.

Jag lade på med ett asgarv för det är ju tydligare nu än någonsin, till och med för mig som jobbat som sekreterare i flera år och tyckte att systemet funkade bra, att svensk sjukvård är ett skämt. Det enda som gör skämtet värt att skratta åt är att det är 2012 och vi befinner oss i Sverige och att det ändå är möjligt för sjukvården att på något plan ÖHT se ut som den gör.

Imorgon får jag alltså ringa och boka en akuttid. Undrar vad jag hamnar hos för läkare denna gången, spännande.