Soundtracks of my life

Det är vår ute. Jag förknippar alltid den här årstiden med värme och kärlek. Inte i år. För ett år sedan vid den här tiden slogs hela mitt liv i tiotusen spillror och sedan dess har jag förlorat nästan allt jag har. Men hoppet finns alltid kvar. Jag vet ju att allt kommer ordna sig, att jag orkar, trots att jag gråtit hela dagen idag också. Svackor kommer alltid. Normalt är jag ju den som aldrig bekymrar mig, aldrig mår dåligt eller ser allt i moll. Men efter en sådan här sak, då kanske man ska tillåta sig det. I ett slag förlorade jag ju större delen av mig familj och min sambo och de kanske aldrig kommer tillbaka, jag har inte riktigt tillåtit mig att vara ledsen över det. Jag kanske aldrig kan träffa dem igen, det är klart jag kan vara ledsen över det. Samtidigt har de gjort mig och mina närmaste mer illa än vad som går att beskriva för någon som inte upplevt samma sak. Klart man får må dåligt över det. Vad jag tvingades gå igenom och hur det har påverkat mig och mitt liv, klart man får sörja. Slår man ihop alla känslor, chock, besvikelse, ilska och sorg, då kanske det tar tid. Det kanske måste få göra det.