Soundtracks of my life

Jag har kommit till en gräns, gått över en tröskel. Jag brukade säga att jag var arg för vad som hade sant men inte ångrade det. Att jag mådde dåligt men inte ångrade det. Det var inte helt sant. Jag har inte vart arg, för ilska motiverar. Jag la mig under mitt imaginära täcke och stannade där i över ett år, fast besluten att förlåta, att inte ge efter för de känslorna jag tyckte var fula; ilska, den där ittrationella ilskan som får en att tänka på hur skönt det hade vart att hämnas på de som förstört mitt liv. Tryckte plikttroget undan de känslorna, inte för min utan för andras skull. Att känna en sak och att agera är inte samma sak men det skulle vara alldeles för mycket för de flesta att höra, om jag dels berättade om vad som hade hänt och sedan berättade hur förbannat jävla arg jag var, en ilska som dessutom är svår att förklara för den som inte vart i min situation. Min kusin våldtog mig, honom är jag inte arg på. Han står för det han har gjort, tar ansvar, ångrar sig, står sitt kast. Det är allt jag kräver av en människa som begår de värsta utav brott, han är ändå människa. Jag tror inte på "rättvisa", hela den här ett öga för ett öga, utan allt det hade krig och terrorism inte funnits. Men jag tror benhårt på att åtminstone vara ledsen för vad man gjort som skadat någon annan. Kan man dessutom ta ansvar för det och visa ånger och en förståelse för att man felat är man värd min förlåtelse.  Vad jag däremot inte kan förlåta är människor som aldrig ens erkänt felen de begått. Som inte bara vägrar erkänna för sig själva utan som lever i en sån egocentrisk förnekelse att skadan bara blir värre. I Flashback-tråden man hittar om man googlar mitt namn står bland annat att min familj är Jehovas vittnen, något som är ljusår från sant. När detta skrev gick jag i direkt försvar, idiotförklarade. Det har tagit mig 1, 5 år att inte bara INSE hur det måste se ut för en utomstående hur min familj, medvetet eller ej, behandlat mig, utan att faktiskt se hur de behandlat mig själv. Det var inte mer än några månader sedan jag började bli seriöst förbannad. Min familj, de är som en sekt. Det är som i många grupperingar, det finns underbara människor där men det är ingen myt att man blir som man umgås. Och jag vill inte bli som dem. Familj eller inte så finns det, i nuläget, 2 personer jag bryr mig om att ha kvar i mitt liv och som tillför något, som inte kommer försöka få mig tillbaka när jag går eller ge mig dåligt samvete eller skuldbelägga mig: min pappa och min bror. Beslutet jag fattat de senaste veckorna är att resten av min familj kommer jag bryta helt med. Till större delen pga min mamma och min syster, personer jag idag inte känner någon tillit till utan som tvärtom har förstört min tillvaro under lång tid, men resten därför att om jag inte bröt med dem så skulle jag omöjligt kunna bryta upp alls. Jag kan omöjligt beskriva miljön som är i våran familj (läs släkt) på 30 pers, där vi alla stått varandra nära, men jag kan sammanfatta det lite såhär: jag blev våldtagen av min kusin vid 11 års ålder och många har vetat vad som hände men då det hände kom alla (utom pappa) överrens om att tysta ned det hela. När jag anmälde i Januari 2011 hade det gått ganska många år, jag anmälde således inte för min skull utan därför att min kusin förgripit sig på min systerdotter. Efter att jag "övertalats" att anmäla (jag gavs i princip inget val, varken då eller nu) mådde jag för första gången seriöst dåligt, och diagnostiserades med PTSD, akut panikångest och depression. Inte så konstigt kanske. När rättegången var över och allt hade lagt sig i slutet på sommaren förra året bröt jag ihop. I min familj är det inte okej att må dåligt. Har man feber går man till jobbet. Har man slutat kräkas spelar det ingen roll om man känner sig krasslig och smittar, man går till jobbet. Gråter man är det ingen som tar notis om detta. Sen oktober och framåt har jag bott hos min mor och upplevt något som för mig är värre än allt annat tillsammans: mitt självförtroende och min självkänsla har sjunkit till noll. Ett tag hatade jag allt jag gjorde, skällde tyst ut mig själv i huvudet, klarade knappt av att se mig i spegeln. Äran för det vill jag tilldela min mamma. Hon har sett mig ha panikångestattacker och gjort mig själv allvarligt illa och ändå fortsatt skrika på mig hur värdelös jag är, att om jag bara försvann skulle hon inte längre ha några problem, jag är hennes problem. Inte ens vid 24 års ålder klarar man av att höra det, ens om det är från en person man tyckt illa om i 10 år. För tre veckor sen packade jag en väska och åkte hem till en familjevän, jag har bara vart hemma en gång för att hämta kläder och har inga planer på att återvända, inte på att höra av mig eller svara i telefon. När jag var hemma för att hämta kläder efter 2 veckors oanmäld frånvaro fanns inte tillstymmelse till förfrågan om hur jag mådde. Bara om jag hade tänkt komma hem tillbaka snart, "Nähä, kan vi inte räkna med någon hjälp från dig då?" och EN gång har hon ringt, för att fråga om jag kommer hem för att passa barnen, och kastat på luren i örat på mig vid det nekande svaret. Min mamma har inte bara drivit mig till att försöka ta livet på mig, skära mig och spy upp min egen mat, hon har sett mig göra det och fortsatt vara oprovocerande och iskallt elak. Hon är gift. Hon är inte längre min mamma i mina ögon och ilskan över hur hon beter sig är det mest befriande jag känt på länge. Förändras hon så är jag fullöt villig att ha en relation, i annat fall ska hon inte ens komma i närheten av mina framtida barn. Det kan låta kallt, för den som inte är insatt, men alla som har träffat min mamma förstår efter 5 minuter vad jag menar med hur kylig hon är. Och det faktum att hon, den enda gången jag sökte hjälp vid 13 års ålder, intygade för BUP att jag hittade på allting (det första jag aldrig kommer förlåta henne för) i kombination med att hon sparkar på nån som ligger nu när det kommer fram, gör att jag aldrig vill ha henne i mitt liv igen. Så har jag känt i 9 år och nu har min gräns korsats, förut har jag vart besviken, nu är jag arg. Ilska motiverar. Så bra jag mår sen jag åkte därifrån har jag inte gjort sen november 2010. Fatta vad sorgligt det är. Det började med min familj, fortsatte med min familj, och kommer aldrig sluta med min familj. Jag har gått igenom något som många människor skulle betrakta som ett rent helvete, och allt har inte bara hänt i min familj, de har aktivt låtit det hända och bidragit till att det hänt. Antingen går jag ifrån det eller så stannar jag och blir aldrig någonsin hel igen. Det är inget särskilt svårt val. Jag har försökt rädda min mamma så många gånger, det går inte, och jag är inte beredd att dras med i fallet. Och vet ni? Jag sörjer inte ens. Det kan låta hemskt men tyngden som lyfts från mina axlar nu är en tyngd jag burit på så länge, och bara tanken på att den är borta gör mig alldeles tårögd. Jag hittar mig en ny familj en dag. Familjen väljer man inte, men jag ska aldrig mer välja att ha folk i mitt liv som jag tillåter gör mig illa. Jag är så fruktansvärt tacksam för att jag kommit till denna insikten. Och det faktum att jag för första gången på länge lyckats fatta ett jobbigt beslut på eftertänksamhet och inte i affekt, och helt på egen hand, som visat sig vara rätt, ger mig så mycket av mitt gamla jag tillbaka. Jag minns den jag var och det är densamma som den jag vill vara och jag inser att det inte finns nån skillnad mellan de två, de är samma, i olika sinnesstämningar. Ser för första gången på länge fram emot livet, trots att det rent praktiskt är lika uppochned nu som innan. Det ordnar sig. Det löser sig. Under tiden: det är ett äventyr. Det är en erfarenhet. Och jag klarar fan vad som helst sedan när jag tagit mig ur detta. För dit jag kommit idag har jag kommit utan en enda människa som hjälp, jag har stött bort mina vänner och min familj kan jag inte ta hjälp av. Det hade kunnat vara negativt men tror det fanns en mening med det också: jag behövde känna att jag klarade mig ur den här soppan själv. Och jag är halvvägs upp nu. Det är tack vare mig. Ingen annan. Den känslan är oslagbar. Vad som än hände och vad jag än gör kan jag lita på att jag alltid har min instinkt att leva, därför kommer allt gå bra. Godnatt gott folk.