Soundtracks of my life

Alltså min psykoterapeut säger rätt ofta "Det här behöver inte vara slutgiltligt, tänk inte så", men jo, det är så jag tänker, så jag känner och precis vad jag hoppas att det är. När ilskan över hur människor behandlat en blir så stark att man inte längre känner någon som helst kärlek, efter nästan 24 års skitsnack, då kan man inte tänka "Sen, då kan vi umgås." Ja, en gång lyckades jag vara en person som kunde låta bli att beröras av det där. Men jag vill aldrig mer bli den personen, det är likvärdigt med att jag accepterar att behandlas som skräp. Tyvärr. Så oavsett vad som händer i framtiden så känns det såhär just nu: bara för att man delar dna med någon måste man inte tycka om den personen, man behöver inte ta skit bara därför och man behöver inte offra sitt eget välmående för någons skull, någonsin, man ska fan aldrig kompromissa med sin känsla av existensberättigande eller jävla grundläggande värde som människa. Och personer som lyckats ta ifrån mig min känsla av att vara värdefull och som aldrig har insett det kommer heller inte inse det och har således ingenting i mitt eller min framtida familjs liv att göra. Man kan inte behandla folk som att livet var bättre utan dem och sedan känna sig kränkt när de gör slag i saken, då får man leva med det och lära sig sin jävla läxa. Jag förlåter det mesta. Om man tar ansvar, visar ånger, ber om förlåtelse och försöker läka såren. Är jag inte värd det lilla, då kan man faktiskt dra åt helvete.