Soundtracks of my life

I förregår, närmare bestämt i torsdags (trots att dagen inte har någon betydelse öht) så hade jag en diskussion på twitter. Någon förlöjligade sig över att någon annan uttryckt att alla människor är lika mycket värda. Personen i fråga visste inte om hen som uttryckte detta, att alla var lika mycket värda, var seriös. Detta gjorde mig väldigt förvirrad. Jag skrev i samma forum, alltså på twitter, att självklart är alla lika mycket värda. Vi kan inte göra skillnad på folk och folk, det är när vi gör det som vi är illa ute. Däremot måste vi göra skillnad på vad som är rättigheter och vad som är skyldigheter, skillnad mellan handling och person. Vi har inte rätt att göra någon annan illa, men gör vi det, så har vi rätt att få dömas (av personer med den behörigheten) under samma omständigheter som vem som helst som brutit mot lagen. Att bedömas är en annan sak. Men rättigheterna är desamma, vem vi än talar om. Sedan övergår det kanske till en moralisk fråga, vem som har rätt till att leva ett liv som i de flesta ögon betraktas som rikt; med samma möjligheter som alla andra. Men det är heller inte samma sak som att leva ett värdigt liv, eller att ens betraktas som människa. Vad vi inte, enligt lag (och den lagen finns av en anledning) tycka vad man vill om lagar, är tillåtet är t.ex. att beröva någon annan om livet. När jag konstaterade att jag tyckte alla var lika mycket värda ledde detta till en diskussion om våldtäkt som direkt ledde till att mitt försvarande av mänskliga rättigheter likställdes med att jag försvarade våldtäktsmän. Jag försvarar inte våldtäktsmän. Jag försvarar ingen, och definitivt inte handlingar som är direkt skadliga mot andra. Däremot försvarar jag människan och människans värde. Vi är alla människor, oavsett våra handlingar, och jag som inte tror att godhet eller ondska finns, vill påstå att begår man handlingar som är så skadliga för någon annan människa utan att tänka före handling, eller kunna hejda sig, då är det något som inte stämmer, oavsett vad det beror på. Än dock ska du, liksom alla andra, få möjligheten att göra rätt för dig, att komma till insikt om vilka fel du begått, och framförallt, hur illa du har gjort andra. Det är få människor, som trots att straffskalan ofta är högre, tycker att ekonomiska brott är värre än t.ex våldtäkt. Ändå är det lika mycket ett brott mot lagen, oavsett hur allvarligt det av lekmän kan bedömas som ett sådant. Det är få människor som tycker att mord är försvarsbart. Det är ändå få människor som tycker att soldater per automatik är mördare, oavsett om de måhända har berövat en annan människa om livet, för då är mordet legaliserat, då är det okej. Dödsstraff, trots att det per se har samma innebörd som mord, är okej. Hur gör ni skillnad på det? Hur dömer ni någon ni inte känner, hur gör ni skillnad på gott och ont, hopp och hopplöshet, människa och vad ni än betraktar som omänskligt? Jag förlåter de personerna som gjorde mig illa när jag var liten och för det får jag ofta, såsom undwer vår diskussion, höra att jag är dum. Jag är inte dum, jag har aldrig påstått att jag förlåter handlingarna i sig, men jag förlåter människan, just därför att hen är människa. Detta var något som upprepades gång på gång under vår diskussion: Den personen är inte människa. JAG är inte människa som förlåter den typen av handlingar. HUR gör man skillnad på människa och människa? Den frågan är så självklar. Det gör man inte. Det grundar sig såklart i handlingar som man anser vara omänskliga, jag förstår det. Men snälla, glöm inte allt det som vi, mänskligheten, vi mänskliga, tillåter ske varje dag, över 20 000 personer som vi hade kunnat hjälpa dör varje dag av svält. Statistiken över personer som tar livet av sig, som är den vanligaste dödsorsaken bland ungdomar i Sverige idag, har jag inte ens. Mord. Avrättningar. Krig. Allt det här TILLÅTER vi. Vi är medvetna men förtegna. Det är inte ondska. Det är inte omänskligt. Tvärtom. Och människan är inte oföränderlig, hade det vart så, då hade vi kunnat ge upp för länge sen.