"kristian, du kommer inte tro vad som har hänt..
jag har tappat bort mina byxor!"
BJÖRN vill du gifta dig med mig? Jag är snygg, snart akademiskt utbildad, snart rik och bor i sthlm. Kom igen?
BJÖRN vill du gifta dig med mig? Jag är snygg, snart akademiskt utbildad, snart rik och bor i sthlm. Kom igen?
the sound of silence
Sitter och lyssnar på simon & garfunkel. Mår mycket bra, tända ljus runt omkring mig, har haft en visserligen lång, men bra dag. Somnade INTE på överstens föreläsning om beslutsfattande inom försvarsmakten.. för det var ju förvisso det han pratade om, men jag var trött och uttråkad. Eller nej, nu gör vi om och gör rätt, han pratade om hur politiska beslut fattas överhuvudtaget i Sverige, (vilket vi, numera, erfarna statsvetare vet allt om) och jag somnade jättegott medas officerarn från livgardet som satt bredvid mig flitigt anteckade på. 4 timmar senare, när vi lärt oss allt om stabsarbete och fått ett underlag för vår övning i strategiskt-operativt beslutsfattande, så delas vi in i våra grupper och ska tilldela alla en position i stab och politiska positioner i ett fiktivt krig i en fiktiv version av Sverige (tillika Wasaland, eller Västland eftersom landet numera är uppdelat och ovanför DMZ ligger Nordland och dessa två sidor grinar om ÅLAND!!!!) och jag blev Försvarsminister, och mitt i allt detta sitter 10 självsäkra statsvetare och diskuterar vad är regeringskansliet och sitter ministrarna där? Eller va? Riksdagsberedningen.. eller statsrådsberedingen.. hur VAR det nu igen?
Vi kunde tydligen inget alls, lärde vi oss idag..
Vi lärde oss iaf något.
Nu har jag gjort min gitarrläxa och sjungit för och underhållt Kiwi lite och ska sova, imorgon ska jag träna, sortera papper (DUTTIG TJEJ), dricka vin och plugga. Skulle vart på karlberg nu men det finns inte så mkt energi, kom hem 21 och gick 8 imorse, jag är vad vid plugg hemifrån...
På fredag åker jag till gbg och på lördag letar jag förhoppningsvis efter påskägg i trädgården på orust med Fanny. GRYMT! På måndag frisören, buss hem med Ellabus, tisdag övning samt seminarieträning och sedan provjobb från kl 5 vilket jag ser fram emot mest av allt, märkligt nog.
Förresten vet jag inte hur någon kan ge mig fjärilar i magen som jag inte ens tycker om, inte ens har pratat med på flera månader.. märkligt.
Vi kunde tydligen inget alls, lärde vi oss idag..
Vi lärde oss iaf något.
Nu har jag gjort min gitarrläxa och sjungit för och underhållt Kiwi lite och ska sova, imorgon ska jag träna, sortera papper (DUTTIG TJEJ), dricka vin och plugga. Skulle vart på karlberg nu men det finns inte så mkt energi, kom hem 21 och gick 8 imorse, jag är vad vid plugg hemifrån...
På fredag åker jag till gbg och på lördag letar jag förhoppningsvis efter påskägg i trädgården på orust med Fanny. GRYMT! På måndag frisören, buss hem med Ellabus, tisdag övning samt seminarieträning och sedan provjobb från kl 5 vilket jag ser fram emot mest av allt, märkligt nog.
Förresten vet jag inte hur någon kan ge mig fjärilar i magen som jag inte ens tycker om, inte ens har pratat med på flera månader.. märkligt.
kärlek
Nu är jag klar. "Klar" innebär att dagen i skolan är över och att jag ska vidare på förhoppningsvis roligare saker och sen hem och sova, något man kan minst sagt säga att jag längtat efter, sedan är det påsk, sedan är det måndag och jag är väl antagligen tillbaka i stan och har övning då jag fått den fantastiskt roliga äran att agera chef för försvarsdepartementet.. intressant..
Nu ska jag skynda mig, sjukt trött på skolan just idag. Haft en lång, lärorik och väldigt tråkig föreläsning om stabsledning...
Nu ska jag skynda mig, sjukt trött på skolan just idag. Haft en lång, lärorik och väldigt tråkig föreläsning om stabsledning...
too cool for school
njavars.. har mkt intressant föreläsning om försvarsmakten som organisation och målbilden inför 2014. Jag smet, för allt vi får höra nu är sådant som man hittar på mil.se (forsvarsmakten.se, gah) om man orkar klicka mer än 2 ggr......... och sen typ, vad är en bataljon? frågade nån och sen förklarade kaptenen det och spann vidare på kompanier och plutoner och hela vägen ned i trappan och då somnade jag. med råge.
såå nu sitter jag här. vilken duktig och ambitiös högskoleelev jag är.
nu ska jag återvända, engagera mig lite..
idag kommer bli en bra dag och i helgen är det påsk, tänka sig, då ska jag åka till orust och roa mig med att göra ingenting, det kommer att bli en s.k minisemester. hoppas jag...
förresten så ska man inte ha politiska debatter i kommentarsfältet på min blogg så såna godkänns inte. trots att det är väldigt underhållande att läsa om folks i allmänhet ganska okunniga och överlag socialistiska åsikter om försvarspolitik, HAHA!
såå nu sitter jag här. vilken duktig och ambitiös högskoleelev jag är.
nu ska jag återvända, engagera mig lite..
idag kommer bli en bra dag och i helgen är det påsk, tänka sig, då ska jag åka till orust och roa mig med att göra ingenting, det kommer att bli en s.k minisemester. hoppas jag...
förresten så ska man inte ha politiska debatter i kommentarsfältet på min blogg så såna godkänns inte. trots att det är väldigt underhållande att läsa om folks i allmänhet ganska okunniga och överlag socialistiska åsikter om försvarspolitik, HAHA!
I krig är första offret sanningen?
Jag måste skriva av min min frustration denna kväll..
USA är ett fascinerande fenomen. Att vi har en hegemon kring vars minsta rörelse hela världspolitikens axel snurrar utan att någon reagerar särskilt mycket över det, är fascinerande. Att svenska ungdomar inte bryr sig om valet i USA, som följd till det konstaterandet, är således också ganska fascinerande. Däremot är det ju ganska lätt att inte bry sig om politik alls idag, det kan ju kännas som att det är svårt att påverka och den känslan understyks nog med det jag just sagt. Jag är inte så intresserad av inrikespolitik i allmänhet, men utrikespolitik och säkerhets- och försvarspolitik i synnerhet tycker jag är intressant just därför att det är väldigt primärt, väldigt lätt att analysera och väldigt mycket mer fastgjutet i sina grundvalar än man någonsin kan tänka sig.
Till saken, vad som stör mig idag är att de flesta svenskar vet allt om Anna Anka och Bradgelina men väldigt lite om Afghanistan och Irak. Unga tjejer har koll på vilket nagellack som syntes på chanels höstvisningar men har ingen aning om vad Irak och Afghanistan har för koppling till varandra och vad vi gör i Afghanistan. Faktum är ju, oavsett orsak, att vi är där och verkar, att människor riskerar sina liv, som inte, för att i det långa loppet bidra till en god gärning. Oavsett vad en insatt person tycker om krig i allmänhet eller kriget i Afghanistan, så borde man ändå stötta invånare i ett land som har vart uttalat både alliansfria och neutrala i 200 år, som bestämmer sig för att andras välmående är viktig nog att bidra till att det egna livet är värt att riskera. Som Jesper Lindbloms mamma skrev: Då finns det hopp om mänskligheten. Men stödet i Sverige är dåligt och tro det eller ej, tråkigt nog så ligger stor del av förmågan att ändra på det hos media och rapporteringen, som överlag är både svag och väldigt kritisk, trots att journalistik och nyheter ska handla om åsiktsfri och objektiv rapportering. Därför gör följande mig väldigt ledsen. När de två officerara Johan och Gunnar, blev ihjälskjutna i Afghanistan i februari, så skrev både DN (!) och Afghanistan upprepade gånger om hur "Sverige är i krig." För det första, Sverige är inte i krig. Tycka vad man vill om det, så har regeringen tagit ställning i den frågan och sagt att Sverige inte är i krig. Detta är i sin tur baserat på vissa teoretiska utgångspunkter som man använder sig av för att avgöra om det är krig, och vilka som deltar utifrån rådande omständigheter. Vad många inte vet, inte tänker på eller ens brytt sig om att ta reda på är att regeringen är och har varit kritisk till koalitionens angrepp mot Afghanistan, med hänvisning till folkrätten, och det argument att Sverige skulle verka i Afghanistan på USA:s "sida", eller någon "sida" alls, för den delen, stämmer inte. Sveriges deltagande med såväl civila som militära medel, bistånd och diplomati, är enbart till för att underlätta och bidra till uppbyggnaden av landet och samhällsstrukturen. Detta är ingenting vi själva har kommit på, inte en idé som någon regeringsman fick en solig dag 2002, detta är ett behov som vi tillser därför att vi har de resurser som krävs.
Detta anses i stort som en skyldighet, att hjälpa svaga länder, liksom man hjälper svaga individer, om man har möjlighet och resurser och kapacitet.
På Johanne Hildebrandt's blogg, som ofta handlar om just Afghanistan och vår närvaro där, står kommentarer från läsarna som ganska målande speglar svenska folkets inställning rent generellt. Det talas om att krig inte kan gynna fred, ett helt förståerligt sätt att resonera, att vi borde vara fortsatt neutrala, vilket vi är, men mest skrämmande, pinsamt och själviskt: att vi inte borde hjälpa och bry oss om Afghaner, om det afghanska folket. Just häri ligger min poäng, att mänskligheten i allmänhet är ganska självisk och att människan i synnerhet inte är särskilt sympatisk. Varför skulle vi inte hjälpa det Afghanska folket? Svensken är rädd och obekväm när det talas om krig, att närvara i en krigssituation ses som både onödigt och korkat av gemene man och svenska soldater i sin tur, som likaså. Den här synen som grundar sig i okunskap och ointresse, är mest sorglig då alla människor som verkar i Afghanistan, svenskar som danskar, biståndsarbetare som politiker, soldater som poliser, är beredda att riskera sin egen säkerhet för att bygga upp möjligheterna för någon annans, det är värt allt beröm och all heder i världen. Okunskap spär på inställningen att man inte kan stötta en soldat som befinner sig i ett krig som anses onödigt eller förkastligt eller utanför vårt ansvarsområde.
Här kommer inte bara politiker in i bilden utan, främst, media. Av den anledningen blev jag inte ledsnads av det faktum att tre personer dött, trots att den händelsen absolut inte bör trivialiseras i all sin sorglighet, utan rapporteringen om det efteråt. Den 8 februari rapporterade alla tidningar med olika vinklingar om hur de båda svenska soldaterna hade dödats, allt var sorgligt på ett ganska omskakande sätt för den som bryr sig. Men mest omskakande av allt är de skriverier likt den av DN:s Anders Hellberg, som skrev att det nu står "klart att Sverige de facto är i krig", eller Wolfang Hansson som skriver i Aftonbladet om hur Sverige är i Afghanistan av själviska skäl, för att sedan redovisa dessa skälen som att vi är där för att skydda den internationella säkerheten, verka mot terrorism, som allt detta inte vore skäl nog. Att använda två döda personers olycka som ett slagträ i en debatt som inte borde vara en sådan alls, är skamligt. Att inte förstå vilken brist på respekt det tyder på, för dessa två personers beslut att faktiskt alls finnas och verka i Afghanistan, det är att använda sig av deras ofrivilliga avslut av livet för att proklamera en åsikt som inte alls borde finnas. Jag har träffat folk som inte visste någonting om Afghanistan innan den här händelsen, om antagligen inte är rikare på kunskap idag, men som ändå bildat sig en åsikt helt felaktigt utifrån den information som de tror sig få ifrån tidningar och teve. Som skall vara åsiktsfria och objektiva. I fråga om krig måste vi tänka längre än handlingen i sig, vi måste fundera över varför. Varför skulle vi inte hjälpa afghanska folket, de är människor liksom oss, utan möjlighet att själva förbättra sin livssituation? Jag tycker inte att krig är bra, det vore något väldigt magstarkt att säga, men jag ser också verklighetsanknytningen i det som sker, i realiteten finns det konflikter överallt i världen, hot och brott som endast kan lösas med militära medel eller hot. Det är faktum. Någon måste göra det jobbet också, ska vi se den sidan, respektera att det finns någon som ställer upp, och inte bli förbannade när de sedan dör? I Sverige är vi bortskämda, och i slutändan både själviska och trångsynta. Johan och Gunnar var alldeles för unga för att dö men i slutändan önskar jag att vi hade levt i ett land som var så fritt och så liberalt att vi inte använde två personers död som grund för att debattera, utan istället respektera och beundra det beslut som de fattade genom att åka till Afghanistan och se den större människan i en sådan handling.
Vill man vara lite källkritisk kan man gå in på regeringen.se, aftonbladet.se, dn.se, riksdagen.se samt sweden.gov.se.
USA är ett fascinerande fenomen. Att vi har en hegemon kring vars minsta rörelse hela världspolitikens axel snurrar utan att någon reagerar särskilt mycket över det, är fascinerande. Att svenska ungdomar inte bryr sig om valet i USA, som följd till det konstaterandet, är således också ganska fascinerande. Däremot är det ju ganska lätt att inte bry sig om politik alls idag, det kan ju kännas som att det är svårt att påverka och den känslan understyks nog med det jag just sagt. Jag är inte så intresserad av inrikespolitik i allmänhet, men utrikespolitik och säkerhets- och försvarspolitik i synnerhet tycker jag är intressant just därför att det är väldigt primärt, väldigt lätt att analysera och väldigt mycket mer fastgjutet i sina grundvalar än man någonsin kan tänka sig.
Till saken, vad som stör mig idag är att de flesta svenskar vet allt om Anna Anka och Bradgelina men väldigt lite om Afghanistan och Irak. Unga tjejer har koll på vilket nagellack som syntes på chanels höstvisningar men har ingen aning om vad Irak och Afghanistan har för koppling till varandra och vad vi gör i Afghanistan. Faktum är ju, oavsett orsak, att vi är där och verkar, att människor riskerar sina liv, som inte, för att i det långa loppet bidra till en god gärning. Oavsett vad en insatt person tycker om krig i allmänhet eller kriget i Afghanistan, så borde man ändå stötta invånare i ett land som har vart uttalat både alliansfria och neutrala i 200 år, som bestämmer sig för att andras välmående är viktig nog att bidra till att det egna livet är värt att riskera. Som Jesper Lindbloms mamma skrev: Då finns det hopp om mänskligheten. Men stödet i Sverige är dåligt och tro det eller ej, tråkigt nog så ligger stor del av förmågan att ändra på det hos media och rapporteringen, som överlag är både svag och väldigt kritisk, trots att journalistik och nyheter ska handla om åsiktsfri och objektiv rapportering. Därför gör följande mig väldigt ledsen. När de två officerara Johan och Gunnar, blev ihjälskjutna i Afghanistan i februari, så skrev både DN (!) och Afghanistan upprepade gånger om hur "Sverige är i krig." För det första, Sverige är inte i krig. Tycka vad man vill om det, så har regeringen tagit ställning i den frågan och sagt att Sverige inte är i krig. Detta är i sin tur baserat på vissa teoretiska utgångspunkter som man använder sig av för att avgöra om det är krig, och vilka som deltar utifrån rådande omständigheter. Vad många inte vet, inte tänker på eller ens brytt sig om att ta reda på är att regeringen är och har varit kritisk till koalitionens angrepp mot Afghanistan, med hänvisning till folkrätten, och det argument att Sverige skulle verka i Afghanistan på USA:s "sida", eller någon "sida" alls, för den delen, stämmer inte. Sveriges deltagande med såväl civila som militära medel, bistånd och diplomati, är enbart till för att underlätta och bidra till uppbyggnaden av landet och samhällsstrukturen. Detta är ingenting vi själva har kommit på, inte en idé som någon regeringsman fick en solig dag 2002, detta är ett behov som vi tillser därför att vi har de resurser som krävs.
Detta anses i stort som en skyldighet, att hjälpa svaga länder, liksom man hjälper svaga individer, om man har möjlighet och resurser och kapacitet.
På Johanne Hildebrandt's blogg, som ofta handlar om just Afghanistan och vår närvaro där, står kommentarer från läsarna som ganska målande speglar svenska folkets inställning rent generellt. Det talas om att krig inte kan gynna fred, ett helt förståerligt sätt att resonera, att vi borde vara fortsatt neutrala, vilket vi är, men mest skrämmande, pinsamt och själviskt: att vi inte borde hjälpa och bry oss om Afghaner, om det afghanska folket. Just häri ligger min poäng, att mänskligheten i allmänhet är ganska självisk och att människan i synnerhet inte är särskilt sympatisk. Varför skulle vi inte hjälpa det Afghanska folket? Svensken är rädd och obekväm när det talas om krig, att närvara i en krigssituation ses som både onödigt och korkat av gemene man och svenska soldater i sin tur, som likaså. Den här synen som grundar sig i okunskap och ointresse, är mest sorglig då alla människor som verkar i Afghanistan, svenskar som danskar, biståndsarbetare som politiker, soldater som poliser, är beredda att riskera sin egen säkerhet för att bygga upp möjligheterna för någon annans, det är värt allt beröm och all heder i världen. Okunskap spär på inställningen att man inte kan stötta en soldat som befinner sig i ett krig som anses onödigt eller förkastligt eller utanför vårt ansvarsområde.
Här kommer inte bara politiker in i bilden utan, främst, media. Av den anledningen blev jag inte ledsnads av det faktum att tre personer dött, trots att den händelsen absolut inte bör trivialiseras i all sin sorglighet, utan rapporteringen om det efteråt. Den 8 februari rapporterade alla tidningar med olika vinklingar om hur de båda svenska soldaterna hade dödats, allt var sorgligt på ett ganska omskakande sätt för den som bryr sig. Men mest omskakande av allt är de skriverier likt den av DN:s Anders Hellberg, som skrev att det nu står "klart att Sverige de facto är i krig", eller Wolfang Hansson som skriver i Aftonbladet om hur Sverige är i Afghanistan av själviska skäl, för att sedan redovisa dessa skälen som att vi är där för att skydda den internationella säkerheten, verka mot terrorism, som allt detta inte vore skäl nog. Att använda två döda personers olycka som ett slagträ i en debatt som inte borde vara en sådan alls, är skamligt. Att inte förstå vilken brist på respekt det tyder på, för dessa två personers beslut att faktiskt alls finnas och verka i Afghanistan, det är att använda sig av deras ofrivilliga avslut av livet för att proklamera en åsikt som inte alls borde finnas. Jag har träffat folk som inte visste någonting om Afghanistan innan den här händelsen, om antagligen inte är rikare på kunskap idag, men som ändå bildat sig en åsikt helt felaktigt utifrån den information som de tror sig få ifrån tidningar och teve. Som skall vara åsiktsfria och objektiva. I fråga om krig måste vi tänka längre än handlingen i sig, vi måste fundera över varför. Varför skulle vi inte hjälpa afghanska folket, de är människor liksom oss, utan möjlighet att själva förbättra sin livssituation? Jag tycker inte att krig är bra, det vore något väldigt magstarkt att säga, men jag ser också verklighetsanknytningen i det som sker, i realiteten finns det konflikter överallt i världen, hot och brott som endast kan lösas med militära medel eller hot. Det är faktum. Någon måste göra det jobbet också, ska vi se den sidan, respektera att det finns någon som ställer upp, och inte bli förbannade när de sedan dör? I Sverige är vi bortskämda, och i slutändan både själviska och trångsynta. Johan och Gunnar var alldeles för unga för att dö men i slutändan önskar jag att vi hade levt i ett land som var så fritt och så liberalt att vi inte använde två personers död som grund för att debattera, utan istället respektera och beundra det beslut som de fattade genom att åka till Afghanistan och se den större människan i en sådan handling.
Vill man vara lite källkritisk kan man gå in på regeringen.se, aftonbladet.se, dn.se, riksdagen.se samt sweden.gov.se.
den vinner som är trägen, den förlorar som ger upp
Jag lyssnar på Lars! Sitter och hummar för mig själv och misstänker, av märkliga blickar att döma, att jag gör mer än bara humma och att det låter rätt knäppt. Men, är man glad så ska man "embrace it!" som min klasskamrat sa igår. Utnyttja flowet! Skulle jag gjort.. för idag står det stili i mitt lilla huvud, iaf vad gäller försvars- och säkerhetspolitik. Afghanistan, vad är det liksom? Riktigt så illa är det kanske inte men sitter och läser Den tunna röda linjen istället (the pacific har gett mersmak och jag har seriöst glömt hur bra den är) och dricker blåbärssoppa och har varken tränat eller solat eller pluggat idag (såsom planen var) utan bara läst ut typ hela den här boken och förbrukat två liter blåbärssoppa. I skolan liksom. Å andra sidan har Anna Lindh-biblioteket de senaste två dagarna vart späckat med uniformsbeklädda spolingar (karlbergianer) som dräller och inte verkar läsa något vettigt heller (en satt och läste king), de hänger mest i klungor, dricker gratis kaffe och låter mycket! Och de färdas i flock, är svåra att särskilja och glor osedvanligt mycket, de är nog inte vana att komma utanför stenmurarna på slottet och se så många fiskar överallt.
Nu ska jag nog bege mig hemåt. Ska utnyttja mitt icke-flow, vända på ångesten och ha en slappdag resten av dagen istället... you can't force it.
Nu ska jag nog bege mig hemåt. Ska utnyttja mitt icke-flow, vända på ångesten och ha en slappdag resten av dagen istället... you can't force it.
we're gonna get so high
Jag gör helt klart inte vad jag vill göra. Helt.. klart. För innan jag somnar och när jag vaknar och allt tid jag har över till att tänka där emellan spenderar jag till att fundera över vart jag skulle vilja vara och jag kommer alltid fram till att svaret är; inte här. Nån annanstans, nån annan gång, levandes ett annat liv. Men det här vet jag är jag när jag är rastlös, men jag kan inte riktigt komma till ro. Jag gillar ju egentligen inte ens det här, vad är grejen med det?
Nu ska jag till skolan, skriva hemtenta och fantisera om vietnam, australien och kambodja.
Nu ska jag till skolan, skriva hemtenta och fantisera om vietnam, australien och kambodja.
girls in their summer clothes
som titeln antyder så lyssnar jag på Bruce och just idag är det lika mycket nostalgi som en tribute. Idag var det ett år sedan du dog och vi tänker alla på dig, vi saknar dig, det är ofrånkomligt att sakna dig, du var en person som fick andra att vilja bli bättre. Jag hoppas att jag någon gång kan känna att jag är en sådan person, som andra skulle vilja vara som, som inspirerar andra.
Då vet man, det är det bästa kvittot på att man har lyckats med den största bedriften i livet, att bli en bra person.
Du var fantastisk och det bästa med dig är att idag, ett år efter at du dött så är jag inte bitter eller arg, jag tänker inte på hur du led och hur orättvist det är, som jag tänkt så många gånger förut, jag tänker att det var tur att du fick finnas och att du fått visa hur man kan vara, fått mig att vilja bli bättre, och jag är övertygad om att det finns fler som kände dig som känner likadant.
Vi saknar dig varje dag, Steve!
Då vet man, det är det bästa kvittot på att man har lyckats med den största bedriften i livet, att bli en bra person.
Du var fantastisk och det bästa med dig är att idag, ett år efter at du dött så är jag inte bitter eller arg, jag tänker inte på hur du led och hur orättvist det är, som jag tänkt så många gånger förut, jag tänker att det var tur att du fick finnas och att du fått visa hur man kan vara, fått mig att vilja bli bättre, och jag är övertygad om att det finns fler som kände dig som känner likadant.
Vi saknar dig varje dag, Steve!
where did you come from cotton eyed joe
ÅH. Hittade min gamla (GAMLA) ipod idag och på den finns det en spellista som heter "Best of the 90's, favoriter från Orust", där jag har lagt in alla mina gamla skivor från mitt rum jag flyttade ut ur när jag var 14. Den listan är ju helt seriöst helt fantastisk. HELT fantastisk. Jag skäms inte, five gör mig lite tårögd, för vem minns inte när man stod där på nåt mellanstadiedisco och dansade och slängde upp händerna i luften och räknade, "everybody get up singin, one two three for, five wil make you get down now.." Oj, ORUST!
Idag är jag supernostalgisk och det är långtifrån negativt, tänker på när man var liten och hur man ser tillbaks på dåtiden och det man minns är det helt fantastiska, och det är lätt att tänka idag att om ett år från nu så kommer jag tänka likadant om den här tiden i mitt liv, så det är lika bra att slappna av lite.
Det är jag nämligen fruktansvärt dålig på, självkritisk som jag är. Igår var jag på ett fruktansvärt dåligt humör, och den egenskapen jag ärvt från min pappa är att jag har väldigt lätt att tänka rationellt när allt går emot mig men svårt att omsätta tanken i handling och istället blir jag arg på mig själv, tycker synd om mig själv och ligger mest i en hög av självförakt och anklagar mig själv för att vara en dålig person som inte kan rycka upp mig. Tror faktiskt det var Paolo Roberto som sa någon gång att det är lätt att skylla ifrån sig när det går dåligt.. Jag tror det i första hand inte bara handlar om att skylla på andra människor utan att kort och gott avsäga sig ansvaret för händelserna i sitt liv så långt att man inte ens kan ta sig för att försöka förändra någonting. Så gör jag. Tänker, gud jag vet ju att det är såhär av en anledning som bara kan bero på beslut som jag fattat, men jag gör liksom ingenting, kan inte ta mig för om jag inte ser pusselbiten framför mig, och det gör man ju sällan.
Men nånstans kan man ju bestämma sig för att sluta analysera och börja försöka.
Iallafall. Jag tänker på orust. Mitt lilla hus jag bodde i, där jag hade fester, liksom min bror före mig, samtidigt som mina föräldrar satt lyckligt ovetandes 20 meter bort när Katrin i grannklassen spydde ned min diskho fast hon inte ens var bjuden. Och vi hoppade så hela stugan skakade. Åkte på fester ute i skogen och fixade skjuts hem, ljög för mamma och vart vi sov och när vi kom hem, drack min första sprit utanför pizzerian i henån och la mig raklång utanför församlingshemmet där min kusin Jonny hämtade upp mig och körde hem mig.
FRITIDSGÅRDEN varenda fredag med Martina, jag var kär i Robin Arvidsson (!!!!) och vi höll handen i soffan men sen sa någon att Andreas Berntsson var kär i mig och han introducerade mig för Lars Winnerbäck och skickade låtutdrag på mailen på Lunarstorm men blev tillslut ihop med min kusin Malin, de var ihop länge, typ tre åt, och jag blev ihop med hans bästa kompis, typ henåns värsta gangster, 4 år äldre Petter Bråkenhielm, vi var på fester i Gåre och Dols hatade Jimmy (snoken) och min mobil försvann och jag stod på busshållplatsen utanför Gåre med Emelie Olsson och ljög i telefonen för pappa om att batteriet var trasigt och hade lånat Emelies telefon och det snöade och Emelie hade buffaloskor på sig och på Jimmys golv var det vatten överallt och vi lyssnade på Tvivel och shottade i köket och jag var fascinerad av att Jimmy och hans bror bodde helt ensamma i ett sjukt stort hus, mamma bodde någon annanstans, jobbade på annan ort, och på sommaren hade vi fest i trädgården, åkte båt i sörgraven och tog epan till henån.
HERREGUD. Jag smög ut i gryningen utan att väcka Malin och smög ut rill rämmerdalen där Petter väntade och vi skulle åka hem till honom men vi voltade med bilen (!!!!) och jag klättrade ut genom den krossade rutan och gick hem innan polisen kom (!!) och Malin hämtade mig vid kyrkan med Berntssons moppe och vi körde till Henån i ösregnet och sjöng och köpte godis. Havssten och jag kunde inte ta mig hem. Fester hos Lundebacke och HP och Linda och hos Frida och jag hånglade med Kim som jag tyckte var sjukt snygg och sen sa någon att halva Svanesund hade slagit vad om att han skulle kunna ligga med mig (då var jag 15) och Jerry Reimer frågade varför jag tyckte så illa om honom och jag åkte van med 20 personer till och min systers förra pojkvän satt påtänd bredvid mig och stötte på mig och ORUST herregud orust så bitterljuvt och så underbart och patetiskt på en och samma gång.
Saker förändras och man växer upp.. skolan jag gick på i 9 år och har alla mina helt fantastiska minnen ifrån är jämnad med marken och min lärare som jag hade i mellanstadierblev mobbad av barnen och tog sitt liv.
Malin och jag pratade inte på flera år och jag var aldrig kompis med Berntsson och Jimmy på riktigt, Emelie blev ihop med min systers förra man och umgicks med min systerdotter. De jag umgicks med när jag var liten växte upp och fascinationen försvann, saker man brydde sig om och prioriterade mellan spanskalektionerna i åttan är så oviktiga idag och om tjugo år kommer jag se på mig själv som jag är idag, på samma sätt som jag ser på mitt 14åriga jag. Jag var naiv, förvirrad, vilsen och osäker och trots att jag är en helt annan version av mig sälv idag så finns det ändå saker som aldrig kommer förändras, för någon tror jag,
jag är fortfarande lika vilsen, försöker bli glad, väntar mig för mycket, letar efter självförverkligande och kommer gång på gång på mig själv med att inbilla mig att någon annan ska lyckas ge mig det...
Nu ska jag städa klart. Sen ska jag äta kinamat och sushi med min allra bästa vän så påminner mig om min barndom lika mycket som en gammal TLC-låt.
Happy times.
Idag är jag supernostalgisk och det är långtifrån negativt, tänker på när man var liten och hur man ser tillbaks på dåtiden och det man minns är det helt fantastiska, och det är lätt att tänka idag att om ett år från nu så kommer jag tänka likadant om den här tiden i mitt liv, så det är lika bra att slappna av lite.
Det är jag nämligen fruktansvärt dålig på, självkritisk som jag är. Igår var jag på ett fruktansvärt dåligt humör, och den egenskapen jag ärvt från min pappa är att jag har väldigt lätt att tänka rationellt när allt går emot mig men svårt att omsätta tanken i handling och istället blir jag arg på mig själv, tycker synd om mig själv och ligger mest i en hög av självförakt och anklagar mig själv för att vara en dålig person som inte kan rycka upp mig. Tror faktiskt det var Paolo Roberto som sa någon gång att det är lätt att skylla ifrån sig när det går dåligt.. Jag tror det i första hand inte bara handlar om att skylla på andra människor utan att kort och gott avsäga sig ansvaret för händelserna i sitt liv så långt att man inte ens kan ta sig för att försöka förändra någonting. Så gör jag. Tänker, gud jag vet ju att det är såhär av en anledning som bara kan bero på beslut som jag fattat, men jag gör liksom ingenting, kan inte ta mig för om jag inte ser pusselbiten framför mig, och det gör man ju sällan.
Men nånstans kan man ju bestämma sig för att sluta analysera och börja försöka.
Iallafall. Jag tänker på orust. Mitt lilla hus jag bodde i, där jag hade fester, liksom min bror före mig, samtidigt som mina föräldrar satt lyckligt ovetandes 20 meter bort när Katrin i grannklassen spydde ned min diskho fast hon inte ens var bjuden. Och vi hoppade så hela stugan skakade. Åkte på fester ute i skogen och fixade skjuts hem, ljög för mamma och vart vi sov och när vi kom hem, drack min första sprit utanför pizzerian i henån och la mig raklång utanför församlingshemmet där min kusin Jonny hämtade upp mig och körde hem mig.
FRITIDSGÅRDEN varenda fredag med Martina, jag var kär i Robin Arvidsson (!!!!) och vi höll handen i soffan men sen sa någon att Andreas Berntsson var kär i mig och han introducerade mig för Lars Winnerbäck och skickade låtutdrag på mailen på Lunarstorm men blev tillslut ihop med min kusin Malin, de var ihop länge, typ tre åt, och jag blev ihop med hans bästa kompis, typ henåns värsta gangster, 4 år äldre Petter Bråkenhielm, vi var på fester i Gåre och Dols hatade Jimmy (snoken) och min mobil försvann och jag stod på busshållplatsen utanför Gåre med Emelie Olsson och ljög i telefonen för pappa om att batteriet var trasigt och hade lånat Emelies telefon och det snöade och Emelie hade buffaloskor på sig och på Jimmys golv var det vatten överallt och vi lyssnade på Tvivel och shottade i köket och jag var fascinerad av att Jimmy och hans bror bodde helt ensamma i ett sjukt stort hus, mamma bodde någon annanstans, jobbade på annan ort, och på sommaren hade vi fest i trädgården, åkte båt i sörgraven och tog epan till henån.
HERREGUD. Jag smög ut i gryningen utan att väcka Malin och smög ut rill rämmerdalen där Petter väntade och vi skulle åka hem till honom men vi voltade med bilen (!!!!) och jag klättrade ut genom den krossade rutan och gick hem innan polisen kom (!!) och Malin hämtade mig vid kyrkan med Berntssons moppe och vi körde till Henån i ösregnet och sjöng och köpte godis. Havssten och jag kunde inte ta mig hem. Fester hos Lundebacke och HP och Linda och hos Frida och jag hånglade med Kim som jag tyckte var sjukt snygg och sen sa någon att halva Svanesund hade slagit vad om att han skulle kunna ligga med mig (då var jag 15) och Jerry Reimer frågade varför jag tyckte så illa om honom och jag åkte van med 20 personer till och min systers förra pojkvän satt påtänd bredvid mig och stötte på mig och ORUST herregud orust så bitterljuvt och så underbart och patetiskt på en och samma gång.
Saker förändras och man växer upp.. skolan jag gick på i 9 år och har alla mina helt fantastiska minnen ifrån är jämnad med marken och min lärare som jag hade i mellanstadierblev mobbad av barnen och tog sitt liv.
Malin och jag pratade inte på flera år och jag var aldrig kompis med Berntsson och Jimmy på riktigt, Emelie blev ihop med min systers förra man och umgicks med min systerdotter. De jag umgicks med när jag var liten växte upp och fascinationen försvann, saker man brydde sig om och prioriterade mellan spanskalektionerna i åttan är så oviktiga idag och om tjugo år kommer jag se på mig själv som jag är idag, på samma sätt som jag ser på mitt 14åriga jag. Jag var naiv, förvirrad, vilsen och osäker och trots att jag är en helt annan version av mig sälv idag så finns det ändå saker som aldrig kommer förändras, för någon tror jag,
jag är fortfarande lika vilsen, försöker bli glad, väntar mig för mycket, letar efter självförverkligande och kommer gång på gång på mig själv med att inbilla mig att någon annan ska lyckas ge mig det...
Nu ska jag städa klart. Sen ska jag äta kinamat och sushi med min allra bästa vän så påminner mig om min barndom lika mycket som en gammal TLC-låt.
Happy times.
Freitag
Idag kommer det upp en fin liten hemtenta på skolans intranät. Den tänker jag dock inte bry mig om idag, för det är faktiskt fredag. Så det får bli ett projekt för morgondagen, på något märkligt sätt så ser jag fram emot det, kanske för jag tycker den här kursen är rätt kul.. hursom så mår jag rätt dåligt idag. Gjorde, redan igår men idag är det värre. Ont i bröstkorgen och typ, i magen och det gör ont dels när jag äter och dricker, och det känns som att det gör ont hela vägen uppifrån halsen ned till magen, och sen gör det ont när jag andas in för djupt eller böjer mig framåt men det som gör mig orolig är att jag har en molande smärta precis i solar plexus som sitter där hela tiden. Men vem orkar gå till vårdcentralen..? Suck.. Jag kan inte äta! Det gör ont liksom!
SUCK!
SUCK!
20100319, 03:33
Till dig, du i inlägget här nedanför, som jag skrev till dig för nästan 1, 5 år sedan. Jag älskar dig. Det är du och jag och jag vet det, har bestämt mig för att se till att du blir den jag gör allt det där med som man borde göra, tillsammans med någon. Jag älskar dig. Mina känslor för dig nu är så mycket starkare än då och vi startade på en bra grund.
Du är det bästa som har hänt mig.
Du är det bästa som har hänt mig.
20081218, 00:56:13
Titel: En förnimmelse av något annat
Text:
En förnimmelse av kärlek. Det är vad du ger mig. Kanske är det kärlek, redan. På riktigt. Det gör mig alldeles varm inombords, precis som det ska. Timtals i förväg, har jag fjärilar i magen och ett hjärta fyllt av förväntan, till bredden, med kärlek. Varje gång jag inte kan sova, så tänker jag på dig, och blir alldeles lugn.
Och med dig bredvid känner jag mig tryggare än jag någonsin gjort förut. Och med huvudet på ditt bröst kan jag inte l¨åta bli att tänka att detta, detta är hemma.
Att du känner likadant för mig gör oss till en perfekt ekvation, lättlöslig. Och trots att jag är osäker, rädd, löjligt feg ibland, så är du säker och lugn, du gör mig lugn, det finns ingenting att oroa sig för.
Summa summarus, du är underbar älskling. Som du sa, det bästa som har hänt mig.
Jag hoppas du blir varm inombords när du läser det här, precis som jag blev när jag skrev det, och tänkte på dig.
Text:
En förnimmelse av kärlek. Det är vad du ger mig. Kanske är det kärlek, redan. På riktigt. Det gör mig alldeles varm inombords, precis som det ska. Timtals i förväg, har jag fjärilar i magen och ett hjärta fyllt av förväntan, till bredden, med kärlek. Varje gång jag inte kan sova, så tänker jag på dig, och blir alldeles lugn.
Och med dig bredvid känner jag mig tryggare än jag någonsin gjort förut. Och med huvudet på ditt bröst kan jag inte l¨åta bli att tänka att detta, detta är hemma.
Att du känner likadant för mig gör oss till en perfekt ekvation, lättlöslig. Och trots att jag är osäker, rädd, löjligt feg ibland, så är du säker och lugn, du gör mig lugn, det finns ingenting att oroa sig för.
Summa summarus, du är underbar älskling. Som du sa, det bästa som har hänt mig.
Jag hoppas du blir varm inombords när du läser det här, precis som jag blev när jag skrev det, och tänkte på dig.
20081118, 20:06:02
Titel: Konsten att göra någon glad
Text: Bara genom att finnas
Text: Bara genom att finnas
20081125, 17:15:40
Titel: Om du var här
Tezt:
Fredag. Hur snabbt märkte jag att jag skulle vilja sova bredvid dig varenda natt? Antagligen morgonen efter.
Tezt:
Fredag. Hur snabbt märkte jag att jag skulle vilja sova bredvid dig varenda natt? Antagligen morgonen efter.
20080218
Titel: Man kan bara göra sitt bästa
Text:
Text:
Man kan bara göra sitt bästa
Ibland önskar man att verkligheten man lever i såg helt annorlunda ut, trots att det mesta kanske rullar på ganska bra.. andra gånger älskar man det, stortrivs, trots att saker och ting inte ser ut som man tycker att de borde.. de förstnämnda dagarna tycks inträffa oftare än tillstånd av förnöjelse i allmänhet gör. Det är väl mänskligt, det som motiverar oss och får oss att fortsätta leva, sökandet efter mer, efter något annat. Vad skulle man göra om man plöstligt satt där en dag, hade allt man ville ha, livet stod på paus, vad skulle man då leva för? Resan är målet, som någon sa.
Men jag antar att man inte lyckas uppnå mycket i livet innan man kan inse att det inte handlar om att vara nöjd över det man har utan vara nöjd över det man hitills uppnåt. Alla är vi bara människor, och det enda som krävs är att du gör ditt allra bästa, alltid. Misstag kommer man alltid att göra, dåliga dagar kommer alltid fortsätta komma.. men det blir, precis, vad man gör det till och att lära sig av sina misstag, minnas de bra dagarna och alltid alltid göra sitt bästa.. är det bästa man kan göra. Att leva som man lär hoppas jag att man lär sig med tiden, det är så lätt att ge goda råd och veta vilken riktlinje, utan att veta vart den finns. Nånstans måste man väl sluta klandra sig själv för saker som har hänt, inse att de inte går att ändra på och att det faktum att vi ångrar misstagen vi har begått, visar att vi förmodligen har lärt oss något utav den. Erfarenhet är det man får när man inte får det man vill, och det är erfarenheterna som formar oss, gör oss till de vi är och förhoppningsvis, till bätte människor, åtminstone för oss själva.
Alltid ha i åtanke att det är svåra stunder som får oss att uppskatta de bättre. "Det mörker du ser gör att stjärnorna märks lite mer..." Det värsta man kan göra är att vara bitter, att vara arg och att aldrig glömma eller förlåta. Att slösa bort tiden och dagarna på att fundera över saker du inte rår över eller att oroa dig för en framtid som du aldrig är garanterad. Att inse inse vikten i att alltid vara snäll, förlåtande, förstående. Inte klandra andra för saker de gör. I de flesta fall är det tanken som räknas och få människor runt omkring en vill en så illa som man inbillar sig i de där stunderna, när det känns som att alla går emot en. Vilken inställning vi har till livet beror på hur vi har fostrats och vad vi har lärt oss, och jag har alltid fått lära mig att det bästa du kan göra med ditt är att hjälpa folk, att inse att andras lycka är din egen. Själviska människor är olyckliga människor.. ensamma människor framförallt. Inställningen till livet är dessutom det som avgör hur livet ter sig, hur du väljer att hantera och påverkas av olika händelser. Istället för att säga; "Det här är för svårt, det här klarar jag inte", säg; "Jag kan göra vad som helst med rätt vilja" och gör alltid alltid ditt bästa. Jag tror att bra saker händer om man är en bra människa med en bra inställning. Det mesta känns förmodligen bättre om man skakar av sig det, ler och kommer ihåg att livet förmodligen är lite större än så. Det är ingen stor grej, vad det än är.
Att alltid le kommer innebära att folk alltid kommer att le mot dig. Bjuda på sig själv och våga ta för sig utav andra. Inte vara rädd för att säga förlåt. Inte vara rädd för att gråta. Aldrig hålla tillbaks ett skratt, glädjas över det lilla och alltid komma ihåg att det finns de som har det värre. Sprida kärlek. Vara generös. Vara ärlig. Vara snäll. Ödmjuk.. Inse att alla människor föds, alla människor dör, och däremellan delar vi alla samma önskan, att bli lyckliga. Alltid hoppas på det bästa men aldrig förvänta sig något. Riskera allt och chansa på det man vill, priotitera och kämpa alltid alltid in i det sista. Inse skillnaden på vad man vill ha, och vad man behöver. Aldrig någonsin ge upp. Inte Avundas andra människor - gläds. Fascineras alltid och längta alltid hem. Ta vara på sina vänner. Aldrig växa upp. Alltid le.
Detta har du lärt mig. Du, och framförallt din död, fick mig att växa upp fortare än vad som, uppenbarligen har vart nyttigt för mig. Här sitter jag, snart 4 år senare, och känner mig inte ett dugg annorlunda än då. Sorgen har inte gått över, den har förändrats. Rotad, djupt i mig, som en del av mig, somn aldrig kommer blekna. Varje låt, film, syn, tanke, dröm, varje milstolpe och varje misslyckande. Varje svacka och varje höjdpunkt. Varje dag, varje kväll.. så sitter jag här. Skriver blad efter blad, tankarna slutar inte. Det tar aldrig slut. Andnöd, sömnsvårigheter.
Mitt livs största misstag.. jag kan inte leva som jag lärt mig innan jag hittar ett sätt att komma över det. Förlåta mig själv. Jag måste tro att det finns en Gud någonsin, som hade en tanke, att det fanns någon meing med din död, att den inte var förgäves, att den var en del av en plan och att du finns någonstans och har förlåtit mig för något som jag inte tycks kunna förlåta mig själv för.
Igår kom jag atrt tänka på din almenacka. Den där du ritade små stjärnor för varje bra dag. Idag hittade jag den, helt av en slump. Jag tänker att det är helt och hållet meningen, att du finns någonstans och att det finns en tanke. Ödet? Det skär i hjärtat varje gång. Koloskopi, sahlgrenska. Röntgen, östra. Besked: cancer. Operation. Jag kan inte förstå hur någon människa klarar av att skriva upp sådana här saker i sin almenacka och, ändå, alltid le. Alltid, det vackra leende som jag minns dig för. Att behöva lida så.
Om Gud finns så var det det här jag skulle lära mig. Det som är jobbigast är att det känns som att jag inte gör det.
En dag kanske. Nu.. har ögonblicket passerat och jag lär mig absolut ingenting utan sömn.
Godnatt.
Men jag antar att man inte lyckas uppnå mycket i livet innan man kan inse att det inte handlar om att vara nöjd över det man har utan vara nöjd över det man hitills uppnåt. Alla är vi bara människor, och det enda som krävs är att du gör ditt allra bästa, alltid. Misstag kommer man alltid att göra, dåliga dagar kommer alltid fortsätta komma.. men det blir, precis, vad man gör det till och att lära sig av sina misstag, minnas de bra dagarna och alltid alltid göra sitt bästa.. är det bästa man kan göra. Att leva som man lär hoppas jag att man lär sig med tiden, det är så lätt att ge goda råd och veta vilken riktlinje, utan att veta vart den finns. Nånstans måste man väl sluta klandra sig själv för saker som har hänt, inse att de inte går att ändra på och att det faktum att vi ångrar misstagen vi har begått, visar att vi förmodligen har lärt oss något utav den. Erfarenhet är det man får när man inte får det man vill, och det är erfarenheterna som formar oss, gör oss till de vi är och förhoppningsvis, till bätte människor, åtminstone för oss själva.
Alltid ha i åtanke att det är svåra stunder som får oss att uppskatta de bättre. "Det mörker du ser gör att stjärnorna märks lite mer..." Det värsta man kan göra är att vara bitter, att vara arg och att aldrig glömma eller förlåta. Att slösa bort tiden och dagarna på att fundera över saker du inte rår över eller att oroa dig för en framtid som du aldrig är garanterad. Att inse inse vikten i att alltid vara snäll, förlåtande, förstående. Inte klandra andra för saker de gör. I de flesta fall är det tanken som räknas och få människor runt omkring en vill en så illa som man inbillar sig i de där stunderna, när det känns som att alla går emot en. Vilken inställning vi har till livet beror på hur vi har fostrats och vad vi har lärt oss, och jag har alltid fått lära mig att det bästa du kan göra med ditt är att hjälpa folk, att inse att andras lycka är din egen. Själviska människor är olyckliga människor.. ensamma människor framförallt. Inställningen till livet är dessutom det som avgör hur livet ter sig, hur du väljer att hantera och påverkas av olika händelser. Istället för att säga; "Det här är för svårt, det här klarar jag inte", säg; "Jag kan göra vad som helst med rätt vilja" och gör alltid alltid ditt bästa. Jag tror att bra saker händer om man är en bra människa med en bra inställning. Det mesta känns förmodligen bättre om man skakar av sig det, ler och kommer ihåg att livet förmodligen är lite större än så. Det är ingen stor grej, vad det än är.
Att alltid le kommer innebära att folk alltid kommer att le mot dig. Bjuda på sig själv och våga ta för sig utav andra. Inte vara rädd för att säga förlåt. Inte vara rädd för att gråta. Aldrig hålla tillbaks ett skratt, glädjas över det lilla och alltid komma ihåg att det finns de som har det värre. Sprida kärlek. Vara generös. Vara ärlig. Vara snäll. Ödmjuk.. Inse att alla människor föds, alla människor dör, och däremellan delar vi alla samma önskan, att bli lyckliga. Alltid hoppas på det bästa men aldrig förvänta sig något. Riskera allt och chansa på det man vill, priotitera och kämpa alltid alltid in i det sista. Inse skillnaden på vad man vill ha, och vad man behöver. Aldrig någonsin ge upp. Inte Avundas andra människor - gläds. Fascineras alltid och längta alltid hem. Ta vara på sina vänner. Aldrig växa upp. Alltid le.
Detta har du lärt mig. Du, och framförallt din död, fick mig att växa upp fortare än vad som, uppenbarligen har vart nyttigt för mig. Här sitter jag, snart 4 år senare, och känner mig inte ett dugg annorlunda än då. Sorgen har inte gått över, den har förändrats. Rotad, djupt i mig, som en del av mig, somn aldrig kommer blekna. Varje låt, film, syn, tanke, dröm, varje milstolpe och varje misslyckande. Varje svacka och varje höjdpunkt. Varje dag, varje kväll.. så sitter jag här. Skriver blad efter blad, tankarna slutar inte. Det tar aldrig slut. Andnöd, sömnsvårigheter.
Mitt livs största misstag.. jag kan inte leva som jag lärt mig innan jag hittar ett sätt att komma över det. Förlåta mig själv. Jag måste tro att det finns en Gud någonsin, som hade en tanke, att det fanns någon meing med din död, att den inte var förgäves, att den var en del av en plan och att du finns någonstans och har förlåtit mig för något som jag inte tycks kunna förlåta mig själv för.
Igår kom jag atrt tänka på din almenacka. Den där du ritade små stjärnor för varje bra dag. Idag hittade jag den, helt av en slump. Jag tänker att det är helt och hållet meningen, att du finns någonstans och att det finns en tanke. Ödet? Det skär i hjärtat varje gång. Koloskopi, sahlgrenska. Röntgen, östra. Besked: cancer. Operation. Jag kan inte förstå hur någon människa klarar av att skriva upp sådana här saker i sin almenacka och, ändå, alltid le. Alltid, det vackra leende som jag minns dig för. Att behöva lida så.
Om Gud finns så var det det här jag skulle lära mig. Det som är jobbigast är att det känns som att jag inte gör det.
En dag kanske. Nu.. har ögonblicket passerat och jag lär mig absolut ingenting utan sömn.
Godnatt.
20061209, 18:12:43
Titel: Where the streets have no name
Text:
Människor kan kläcka ur sig de mest idiotiska saker. För er som tycker att Sverige är världens absolut bästa land, för vi tar hand om våra hemlösa, vi har socialbidraget, och i sverige behöver ingen gå hungrig, här har ni ett grymt exempel på hur systemet i sverige funkar:
En kille arbetar som plåtslagare i ett samhälle i norra sverige. Han har fru, ett hus och flera barn. En dag ramlar han ned ifrån ett tak, och hans säkerhetslinor går av, mannen blir förlamad i benen och hamnar i rullstol. Av försäkringsbolaget får han ut ett relativt stort belopp i skadestånd, och för de här pengarna köper mannen en kinakrog.
Efterhand som det går ganska bra för mannen och hans lilla kinakrog blir flera kinakrogar, så skaffar mannen en revisor att sköta bokföringen åt honom. Revisorn fuskar, men som vi alla vet är det inte revisorn, utan mannen som äger krogarna, som får betala. Mannen går i konkurrs, och då tar skattemyndigheterna ifrån mannen allt, hans kinakrogar, givetvis, och hans hus.
Mannen skiljer sig, barnen vill inte veta av honom och nu är han hemlös med stora skulder.
I samhället där han bor vill inte socialen hjälpa honom att få socialbidrag, eftersom han har skulder, som inte ens är hans egna. Inte heller i gbg fick han någon hjälp av soc.
Hela förra vintern bodde den här killen, rullstolsbunden, på olika toaletter i göteborg.
Om dagarna tiggde han.
Tror ni det var soc som hjälpte honom att få någonstans att bo, mat i magen?
Newsflash: Så fan heller.
Och ja ja, FAKTUM är, att större delen av alla hemlösa människor missbrukar droger eller alkohol.. men det är bara idioter som uttalar sig om att det skulle vara det som var orsaken till att dessa människor blivit hemlösa. Och att, om så var fallet, det inte skulle vara synd om de här människorna.
FAKTUM är att orsaken till att större delen av alla hemlösa missbrukar, är just deras hemlöshet.
Och, de flesta började missbruka EFTER att de blivit hemlösa. Varför? Hur jävla kul tror ni att det är att gå hungrig varje dag, bli spottad på, och leta mat i soptunnor? Och hemlösa människor sover fortfarande i trappuppgångar och på toaletter, eller utomhus, om nätterna. Och nej, ni ser de kanske inte, men innebär det att de inte finns?
Och FAKTUM är att det är fortfarande jävligt synd... om de här människorna.
Ett annan historia: En medicinläkare kommer till sverige ifrån libanon i slutet av 90-talet. Mannen är i 35-årsåldern och har arbetat som läkare i sitt hemland i flera år och trivs med sitt arbete. I Sverige får han uppehållstillstånd, men får veta att han inte får någon svensk läkarlicens.. killen måste nämligen plugga, praktisera, och sedan, få en läkarlicens. Nu snackar vi 6 års utbildning och kanske 10-12 års praktiktjänst.
Så killen pluggar.. till läkare. Och jobbar extra... som städare... Enough said?
Ännu mer fakta: I afrika, där HIV-smittan är som mest utbredd, finns det människor som tror att om man blir smittad av HIV så blir man botad från viruset om man infekterar en oskuld med det. Och ja, folk tror på det där....
Vi borde ha fattigdomslära med på schemat i skolan,
eftersom vi som födds med de rätta förutsättningarna, är de enda som kan göra något.
Fattiga människor kan inte hjälpa sig själva.
Outbildade människor i de värst aids-drabbade länderna i afrika, som inte vet hur man skyddar sig ifrån att få HIV, kan inte utbilda sig själva.
Krigsdrabbade länder kan inte hjälpa sig själva att komma på fötterna igen.
Vad vet vi egentligen om det här?
Vi vet inte ett skit och vad lär vi oss istället? Som är viktigare?
Idrott.. ja, nu ska vi lära oss att spela spökboll.
Det känns ju jävligt viktigt.
HURRA för idrott!
Hurra för socialbidraget, (det som "alla" får och "alla" lever på), hurra för att gå och stämpla. Hurra för bostadsbristen, och segregeringen och rasismen. Hurra för palestina och iran och irak och israel. Hurra för kommunist-kina och HURRA för FN! Hurra för kärnvapen, hurra för USA, hurra för Bush!
Hipp hipp HURRA!
Text:
Lite bakgrundsfakta:
Över 1,2 miljarder människor, alltså nästan 20 % av hela jordens befolkning,
lever på mindre än 7 kronor om dagen.`
Mer än halva jordens befolkning lever på mindre än 18 kronor om dagen.
Varje dag dör 20 000 människor av fattigdom, alltså, de svälter ihjäl.
Över 40 miljoner människor i hela världen lever med HIV
Varje år dör 5 miljoner människor i AIDS.
Man räknar med att det idag finns runt 300 000
barnsoldater (personer under 18 år) världen över,
som deltar i krig
I början av 2005 gjorde socialstyrelsen en kartläggning av hemlösheten i Sverige,
och kom då fram till att det finns cirka 17 000 människor i Sverige som räknas som hemlösa.
Då snackar vi utan mörkertalet.
Runt 2000 av de här personerna sover utomhus varje natt,
och har inga som helst egna pengar till mat.
Över 1,2 miljarder människor, alltså nästan 20 % av hela jordens befolkning,
lever på mindre än 7 kronor om dagen.`
Mer än halva jordens befolkning lever på mindre än 18 kronor om dagen.
Varje dag dör 20 000 människor av fattigdom, alltså, de svälter ihjäl.
Över 40 miljoner människor i hela världen lever med HIV
Varje år dör 5 miljoner människor i AIDS.
Man räknar med att det idag finns runt 300 000
barnsoldater (personer under 18 år) världen över,
som deltar i krig
I början av 2005 gjorde socialstyrelsen en kartläggning av hemlösheten i Sverige,
och kom då fram till att det finns cirka 17 000 människor i Sverige som räknas som hemlösa.
Då snackar vi utan mörkertalet.
Runt 2000 av de här personerna sover utomhus varje natt,
och har inga som helst egna pengar till mat.
Människor kan kläcka ur sig de mest idiotiska saker. För er som tycker att Sverige är världens absolut bästa land, för vi tar hand om våra hemlösa, vi har socialbidraget, och i sverige behöver ingen gå hungrig, här har ni ett grymt exempel på hur systemet i sverige funkar:
En kille arbetar som plåtslagare i ett samhälle i norra sverige. Han har fru, ett hus och flera barn. En dag ramlar han ned ifrån ett tak, och hans säkerhetslinor går av, mannen blir förlamad i benen och hamnar i rullstol. Av försäkringsbolaget får han ut ett relativt stort belopp i skadestånd, och för de här pengarna köper mannen en kinakrog.
Efterhand som det går ganska bra för mannen och hans lilla kinakrog blir flera kinakrogar, så skaffar mannen en revisor att sköta bokföringen åt honom. Revisorn fuskar, men som vi alla vet är det inte revisorn, utan mannen som äger krogarna, som får betala. Mannen går i konkurrs, och då tar skattemyndigheterna ifrån mannen allt, hans kinakrogar, givetvis, och hans hus.
Mannen skiljer sig, barnen vill inte veta av honom och nu är han hemlös med stora skulder.
I samhället där han bor vill inte socialen hjälpa honom att få socialbidrag, eftersom han har skulder, som inte ens är hans egna. Inte heller i gbg fick han någon hjälp av soc.
Hela förra vintern bodde den här killen, rullstolsbunden, på olika toaletter i göteborg.
Om dagarna tiggde han.
Tror ni det var soc som hjälpte honom att få någonstans att bo, mat i magen?
Newsflash: Så fan heller.
Och ja ja, FAKTUM är, att större delen av alla hemlösa människor missbrukar droger eller alkohol.. men det är bara idioter som uttalar sig om att det skulle vara det som var orsaken till att dessa människor blivit hemlösa. Och att, om så var fallet, det inte skulle vara synd om de här människorna.
FAKTUM är att orsaken till att större delen av alla hemlösa missbrukar, är just deras hemlöshet.
Och, de flesta började missbruka EFTER att de blivit hemlösa. Varför? Hur jävla kul tror ni att det är att gå hungrig varje dag, bli spottad på, och leta mat i soptunnor? Och hemlösa människor sover fortfarande i trappuppgångar och på toaletter, eller utomhus, om nätterna. Och nej, ni ser de kanske inte, men innebär det att de inte finns?
Och FAKTUM är att det är fortfarande jävligt synd... om de här människorna.
Ett annan historia: En medicinläkare kommer till sverige ifrån libanon i slutet av 90-talet. Mannen är i 35-årsåldern och har arbetat som läkare i sitt hemland i flera år och trivs med sitt arbete. I Sverige får han uppehållstillstånd, men får veta att han inte får någon svensk läkarlicens.. killen måste nämligen plugga, praktisera, och sedan, få en läkarlicens. Nu snackar vi 6 års utbildning och kanske 10-12 års praktiktjänst.
Så killen pluggar.. till läkare. Och jobbar extra... som städare... Enough said?
Ännu mer fakta: I afrika, där HIV-smittan är som mest utbredd, finns det människor som tror att om man blir smittad av HIV så blir man botad från viruset om man infekterar en oskuld med det. Och ja, folk tror på det där....
I Sverige lever vi bakom någon sorts skyddsvall.
I vår lilla bubbla där vi knappast behöver bry oss om vad som pågår i länder flera tusen mil bort.
Sverige har alltid vart neutrala,
ändå lät vi nästan 500 000 tyska soldater traska genom Sverige in i norge
för att hämta norska judar till koncentrationslägren under andra världkriget.
Vi lät de åka med våra tåg, övernatta på våra hotell, äta på våra restauranger,
och vi såg inte ett skit av dem, påstod svenskarna då.
Neutrala my ass.
Dåtid är inte nutid men faktum är att folk pratar om Sverige på samma sätt idag som igår.
Precis som resten av världen blundar vi för fattigdom, krig och konflikter som aldrig har påverkat oss och aldrig kommer behöva göra det heller, om vi kniper ihop ögonen tillräckligt hårt.
I vår lilla bubbla där vi knappast behöver bry oss om vad som pågår i länder flera tusen mil bort.
Sverige har alltid vart neutrala,
ändå lät vi nästan 500 000 tyska soldater traska genom Sverige in i norge
för att hämta norska judar till koncentrationslägren under andra världkriget.
Vi lät de åka med våra tåg, övernatta på våra hotell, äta på våra restauranger,
och vi såg inte ett skit av dem, påstod svenskarna då.
Neutrala my ass.
Dåtid är inte nutid men faktum är att folk pratar om Sverige på samma sätt idag som igår.
Precis som resten av världen blundar vi för fattigdom, krig och konflikter som aldrig har påverkat oss och aldrig kommer behöva göra det heller, om vi kniper ihop ögonen tillräckligt hårt.
De flesta svenskar vet knappt någonting om hemlösheten och de hemlösa i Sverige, fattigdomen i världen, eller ens vad i helvete apartheid innebar och innebär än idag.
"Det finns väl inga hemlösa människor i sverige, här behöver väl ingen gå hungirg, det har jag aldrig sett", givetvis har du inte sett det, vi har alltid lärt oss att blunda och att vända bort blicken.
"Det finns väl inga hemlösa människor i sverige, här behöver väl ingen gå hungirg, det har jag aldrig sett", givetvis har du inte sett det, vi har alltid lärt oss att blunda och att vända bort blicken.
Vi borde ha fattigdomslära med på schemat i skolan,
eftersom vi som födds med de rätta förutsättningarna, är de enda som kan göra något.
Fattiga människor kan inte hjälpa sig själva.
Outbildade människor i de värst aids-drabbade länderna i afrika, som inte vet hur man skyddar sig ifrån att få HIV, kan inte utbilda sig själva.
Krigsdrabbade länder kan inte hjälpa sig själva att komma på fötterna igen.
Vad vet vi egentligen om det här?
Vi vet inte ett skit och vad lär vi oss istället? Som är viktigare?
Idrott.. ja, nu ska vi lära oss att spela spökboll.
Det känns ju jävligt viktigt.
HURRA för idrott!
Hurra för socialbidraget, (det som "alla" får och "alla" lever på), hurra för att gå och stämpla. Hurra för bostadsbristen, och segregeringen och rasismen. Hurra för palestina och iran och irak och israel. Hurra för kommunist-kina och HURRA för FN! Hurra för kärnvapen, hurra för USA, hurra för Bush!
Hipp hipp HURRA!
20070806, 21:13:33
Rubrik: abre los ojos (öppna ögonen, reds anm)
Text:
Faktum: Jorden håller på att gå åt pipan, växthuseffekten hit och den globala uppvärmningen dit. Vi kommer alla att dö, givetvis. Men faktum är, ja faktum, att det är så rätt åt oss, speciellt vi västerlänningar, varenda invånare i varenda i-land, som är osaken bakom en kommande katastrof. Vi har bara oss själva att skylla och faktum är att det är inte oss det kommer att drabba värst, oss det är mest synd om. Ropen skalla, nu när en nationell kris kan bli aktuell, så skrivs, pratas och debatteras det inte om mycket annat än vilka konsekvenserna kommer att bli. Kriget i sudan, bush strategi för att göra USA till den totala världsmakten genom att skänka vapen till mellanöstern är det ingen som ifrågasätter. Idag dömdes en amerikans soldat till över 100 års fängelse för våldtäkt och mord på en hel irakisk familj 2006, ändå höjs inga röster om sådana händelser, händelser som i de facto inte är ovanliga utan tvärtom, en irakisk man eller kvinna ser sådana händelsern som en del av sin normaliserade vardag i ett land där den totala världsmakten styr och styr som de själva vill och begahar. Det faktum att den dömda soldaten i fråga dessutom, efter förhandlingar förmodligen kommer att gå fri efter 10 år eftersom han tjänat sitt land, det vackra fria Amerika, är det fan inte en jävel som höjer rösten för. Hade mannen i fråga vart irakie så kan vi alla gissa oss till vilket straff han hade fått.
Supermakten, krigsmakten USA som vill stärka sitt inflytande i mellanöstern och stärka de arabländerna som USA och bush anser är emot deras huvudfiende Iran, genom att ge ett bistånd på över 200 miljoner kronor till den israeliska militären, och till andra stridande länder i mellanöstern. Att USA inte bara uppmuntrar till krigskonflikter utan dessutom stöder en av de värsta konflikterna i vår tids historia, det höjer inte ens de som kan skriva under på att Palestina-konflikten är skit, ett ögonbryn över. Istället gnäller vi i väst om en enda jävla grej, Växthuseffekten. Inte för att jag vill trivialisera en sådan händelse som är i allra högsta grad allvarlig och aktuell, jag blir bara så sjukt förbannad när andra, redan pågående händelser som på kortare sikt KAN förändras, trivilaiseras av våra egna folkvalda ledare. Men faktum: 6 miljarder människor på jorden. Av dessa lever 1,2 miljarder i det som betecknas som extrem fattigdom, vilket innebär att de har under 8 kr att leva på om dagen. 1,2 miljarder är mer än 20 % av jordens befolkning. Varje dag dör 30 000 barns om följd av ett extremt och onaturligt levandstillstånd, av hunger och av svält.
30 000 barn, som hade kunnat vara din eller min syster, dotter, bror eller bästa vän. Någon du känner och älskar. Ett globalt och genuint intresse att hjälpa, mer och bättre bistånd, skuldavskrivningar. Det är vad vi borde engagera oss i. Det finns verkliga problem, som drabbar människor och länder som inte själva klan påverka sin situation. Människor som tvingas leva i så extrema tillstånd att begreppet extrem fattigdom inte existerar för de eftersom tillståndet de lever i har normaliserats i bristen på erfarenheten av hur det känns att få vara mätt. Att få rent vatten, utbildning, sjukvård, ett tryggt boende. Vi, som har möjligheterna och de faktiska resurserna att hjälpa, vad fan gör vi? Jo vi skickar ned nya trupper till Afghanistan, klagar över vädret utanför samtidigt som vi beställer nya resor till värmeböljorna i medelhavsområdet. HIV, vad är det? Trots att det finns 40 miljoner människor i världen som lever med HIV så känner jag knappt en människa som vet kopplingen eller skillnaden mellan HIV och AIDS, få som vet atta apartheid fortfarande är ett i allra högsta grad existerande begrepp och att folkmord äger rum än idag. Och jag känner knappast någon som skuller vilja ägna en sekund av sin dyrbara tid till att engagera sig.
Skitsnack, rent jävla skitsnack är vad det är.
20070618, 11:29:57
Rubrik: Bakfull
Text:
= Joss
Text:
= Joss
20070620, 17:32:17
Rubrik: addiction
Text:
min ipod har dött. på riktigt denna gången. jag återupptog genast min annars nedlagda nagelbitar-habit när jag insåg situationens allvar. inget funkar. jag har kramat, pussat, hoppat och spolat vatten på den. nada.
well, jag kan iaf nöja mig med att jag har så sjukt grymma pigment, jag blev fan rädd när jag kom hem och spanade in bikiniränderna, tänkte att nu.. nu håller jag på att förvandlas till en neger. gött..!
nu ska jag grilla kyckling, grrrrrrrrrrrrrrrrrrrr. sen kommer min kärleksflippsa hit, vi ska kramas och nöff nöff. mm filippa, det vet du!
på söndag åker hon =(
jävla skit
min ipod har dött. på riktigt denna gången. jag återupptog genast min annars nedlagda nagelbitar-habit när jag insåg situationens allvar. inget funkar. jag har kramat, pussat, hoppat och spolat vatten på den. nada.
well, jag kan iaf nöja mig med att jag har så sjukt grymma pigment, jag blev fan rädd när jag kom hem och spanade in bikiniränderna, tänkte att nu.. nu håller jag på att förvandlas till en neger. gött..!
nu ska jag grilla kyckling, grrrrrrrrrrrrrrrrrrrr. sen kommer min kärleksflippsa hit, vi ska kramas och nöff nöff. mm filippa, det vet du!
på söndag åker hon =(
jävla skit
20070629, 00:36:48
Rubrik: wake me up when september ends
Text:
ibland bara undrar man, är jag den jag borde, är jag den jag är ämnad att vara,den jag föddes och uppfostrades till, håller jag mig inom ramarna? framförallt, är jag den jag vill vara? den fria viljan har knappast påverkat mig i mitt eget jag, jaget-i-sig, men, jag har ändå en bestämd uppfattning, som givetvis även den indoktinerats utav massvis av utomstående faktorer, om vem jag vill vara. i förhållande till vem jag faktiskt är, vet jag inte om bilden stämmer eller om den stämmer delvis, när jag visar min bästa sida eller döljer mina värsta.. vad som är bra och dåligt är ju dessutom ganska relativt. jag vet folk som tycker att jag är en riktigt dålig människa, trots att jag varken är elak eller direkt falsk.
frågan är nog i korthet, huruvida jag är en bra människan eller inte.. hur definierar man det? vad har jag gjort för att förtjäna att leva det liv jag lever? är jag inte skyldig varenda människa som lever, ett sämre liv än jag, som levt, dött och glömts bort, att göra det allra bästa utav mitt liv och den jag är?
för mycket tankar ryms i ett alltför litet huvud. därför måste jag sova nu, innan jag exploderar.
ibland bara undrar man, är jag den jag borde, är jag den jag är ämnad att vara,den jag föddes och uppfostrades till, håller jag mig inom ramarna? framförallt, är jag den jag vill vara? den fria viljan har knappast påverkat mig i mitt eget jag, jaget-i-sig, men, jag har ändå en bestämd uppfattning, som givetvis även den indoktinerats utav massvis av utomstående faktorer, om vem jag vill vara. i förhållande till vem jag faktiskt är, vet jag inte om bilden stämmer eller om den stämmer delvis, när jag visar min bästa sida eller döljer mina värsta.. vad som är bra och dåligt är ju dessutom ganska relativt. jag vet folk som tycker att jag är en riktigt dålig människa, trots att jag varken är elak eller direkt falsk.
frågan är nog i korthet, huruvida jag är en bra människan eller inte.. hur definierar man det? vad har jag gjort för att förtjäna att leva det liv jag lever? är jag inte skyldig varenda människa som lever, ett sämre liv än jag, som levt, dött och glömts bort, att göra det allra bästa utav mitt liv och den jag är?
för mycket tankar ryms i ett alltför litet huvud. därför måste jag sova nu, innan jag exploderar.
20061115, 22:35:39
Rubrik: This is fact not fiction, for the first time in years
Text:
It's one of those days:
Text:
It's one of those days:
Jag är trött på folk, som är som folk i allmänhet är.
Och det inkluderar givetvis mig själv.
Och det är det som gör mig så trött.
Människor är egocentriska, lättstötta....
och de faller så lätt.
Snubblar man,
då tycks det aldrig lika lätt att resa sig som det var att falla,
det känns enklare att bara ligga kvar.
Och om någon annan faller,
så drar de så gärna med oss i fallet.
Och vi,
benägna som de flesta människor är om att behaga alla andra utom sig själva,
vågar inte kämpa för att stå kvar.
Vi ger efter.
Dras med i fallet vi också.
Och när vi ligger där på botten
och krälar i leran allihopa,
då ser vi inte längre än utanför oss själva.
Jag. Jag. Och.. ja, givetvis... Jag!
Det viktigaste här i livet är Jag.
Hur jag mår.
Vad andra behöver,
borde och måste göra för att behaga mig,
och lösa mitt problem.
Kan de inte lösa mitt problem,
så ska de fan inte få ha det bättre än mig!
Så jag grabbar tag i någon,
och drar de med mig i fallet.
Ja!!!
Det löste allt!
Inte?
Synd.
och krälar i leran allihopa,
då ser vi inte längre än utanför oss själva.
Jag. Jag. Och.. ja, givetvis... Jag!
Det viktigaste här i livet är Jag.
Hur jag mår.
Vad andra behöver,
borde och måste göra för att behaga mig,
och lösa mitt problem.
Kan de inte lösa mitt problem,
så ska de fan inte få ha det bättre än mig!
Så jag grabbar tag i någon,
och drar de med mig i fallet.
Ja!!!
Det löste allt!
Inte?
Synd.
Men då är det ju någon annans fel.. givetvis.
Idag är jag trött på att folk låter sina problem gå ut över mig,
att jag är en såpass klen människa, klen nog, för att trilla dit och låta mitt humör följa med.
Och trött på människor i allmänhet.
Ikväll: Lyssnar jag på death cab,
isolerar mig, oroar mig för körkortsteorin,
är sugen på en smoothie och
går och lägger mig ganska tidigt.
God natt!
P.s.
Richard, Jag tycker om dig!
Jo förresten
En film som påverkade mig väldigt mycket, 16 år gammal, nyss utflyttad hemifrån, någon jag älskade och såg upp till hade just dött och jag satt i min lägenhet i Göteborg och kollade på den här filmen på nätterna.. den är helt fantastisk.
no day but today
Det finns händelser i de flesta människors liv som har fungerat som ögonöppnare, läxlärare, vindvändare, nystarter. Det lustiga med de händelserna är att de man lär sig mest av, de som kommer att bli de viktigaste vad gäller att lära sig hur man ska se på och uppskatta livet, oftast är de svåraste, jobbigaste, smärtsammaste. Misstagen, missödena, uppbrotten. Vad jag har lärt mig, genom just en sådan händelse som dessutom är den absolut jobbigaste som jag någonsin har gått igenom, är att det är just det som är meningen. Jag var med om att någon dog, och jag ångrade mycket som hände under tiden som ledde upp till den här personens död, jag ångrade vad jag aldrig sa, vad jag inte borde ha sagt och saker jag sköt upp till en morgondag som jag var för dum för att acceptera att den förmodligen inte skulle finnas.
Alla de sakerna jag sköt upp att göra, och främst säga, fick jag aldrig säga till den här personen. Jag kan idag, 6 år senare, knappt andas när jag tänker på hur jag aldrig sa farväl till en av de personerna som jag älskat mest av alla här i livet, eftersom jag tog henne för givet. Jag tog henne för givet till och med när det enda faktum som kvarstod var att hon bara hade dagar kvar i livet, jag ville inte acceptera att så var fallet och trodde nog att jag skulle kunna skjuta upp all smärta som hennes död skulle innebär, om jag sköt upp att ta farväl och ta chansen att berätta hur mycket hon betydde.
Hon förtjänade inte att dö och det har förstört mycket för många i min familj, att hon faktiskt gjorde det. Men faktum är att döden är en större del av livet än livet självt, och saker som död, sjukdom, nedgångar, uppbrott, motgångar, det kan vi aldrig undvika och som Lars Winnerbäck sjöng, "Det märker du ser gör att stjärnorna märks lite mer" och framförallt, så kan vi göra det bästa av livet genom att lära oss av allt det dåliga som vi måste gå igenom och göra något bra utav det. Jag kan aldrig uttala orden att det var en bra sak att någon jag älskade dog, men jag har blivit en bättre människa av den upplevelsen. Hade det aldrig hänt, hade jag inte vart där jag är idag, och vart den jag är. Något av det mest frustrerande jag vet är när människor tar varandra för givet, och tar livet för givet. Jag gör det också ibland men ser till att påminna mig själv. Jag tror inte det finns någon som jag älskar, som inte vet om det, som inte känner det, som jag lämnat något utrymme till tvivel. Det är n¨åot jag lovat mig själv att se till, för om den personen dog imorgon så skulle jag aldrig vilja leva med ångesten att den personen inte visste hur uppskattat, älskad och viktig han/hon var.
Och viktigast av allt: om jag dog imorgon så skulle jag vilja göra det med vetskapen att jag levde livet som jag ville, försökte vara den personen jag ville vara poch aldrig tog livet för givet.
Glöm inte att livet är grymt. Jag menar, hur gott är inte oboy? Eller smoothies? Eller en riktigt grym äppelpaj? Eller VÅRSOLEN? Första doppet i havet och att få somna i nybäddade lakan!? Allt det här som vi gör men som vi inte tänker på, som vi uppskattar men ser som en del av en vardaglig slentrian som vi människor har glömt bort att uppskatta som inte bara en del av livet, utan faktiskt hela livet. Du kommer aldrig bli rik, och blir du det, så kommer det inte göra dig lycklig. Du kommer aldrig hitta någon som gör dig lycklig om du själv inte kan det. Du kommer aldrig hitta det där du söker som kommer göra att hela livet känns fulländat och fantastiskt för mitt i allt letande, hoppandes, önskande och väntande så glömmer vi ju att livet är här, nu, det är grymt och de flesta av oss älskar ju det. Problemet är att vi tar det för givet. Gör inte det, ta en andetag, blunda och njut av oboyen och vårsolen, för du lever nu. En vacker dag som du inte kan styra, så kommer du liksom inte få göra det längre. Och då kommer du aldrig mer få chansen att uppleva, göra och känna allt det som du gör nu utan att uppskatta det i väntan på något som du redan har.
Alla de sakerna jag sköt upp att göra, och främst säga, fick jag aldrig säga till den här personen. Jag kan idag, 6 år senare, knappt andas när jag tänker på hur jag aldrig sa farväl till en av de personerna som jag älskat mest av alla här i livet, eftersom jag tog henne för givet. Jag tog henne för givet till och med när det enda faktum som kvarstod var att hon bara hade dagar kvar i livet, jag ville inte acceptera att så var fallet och trodde nog att jag skulle kunna skjuta upp all smärta som hennes död skulle innebär, om jag sköt upp att ta farväl och ta chansen att berätta hur mycket hon betydde.
Hon förtjänade inte att dö och det har förstört mycket för många i min familj, att hon faktiskt gjorde det. Men faktum är att döden är en större del av livet än livet självt, och saker som död, sjukdom, nedgångar, uppbrott, motgångar, det kan vi aldrig undvika och som Lars Winnerbäck sjöng, "Det märker du ser gör att stjärnorna märks lite mer" och framförallt, så kan vi göra det bästa av livet genom att lära oss av allt det dåliga som vi måste gå igenom och göra något bra utav det. Jag kan aldrig uttala orden att det var en bra sak att någon jag älskade dog, men jag har blivit en bättre människa av den upplevelsen. Hade det aldrig hänt, hade jag inte vart där jag är idag, och vart den jag är. Något av det mest frustrerande jag vet är när människor tar varandra för givet, och tar livet för givet. Jag gör det också ibland men ser till att påminna mig själv. Jag tror inte det finns någon som jag älskar, som inte vet om det, som inte känner det, som jag lämnat något utrymme till tvivel. Det är n¨åot jag lovat mig själv att se till, för om den personen dog imorgon så skulle jag aldrig vilja leva med ångesten att den personen inte visste hur uppskattat, älskad och viktig han/hon var.
Och viktigast av allt: om jag dog imorgon så skulle jag vilja göra det med vetskapen att jag levde livet som jag ville, försökte vara den personen jag ville vara poch aldrig tog livet för givet.
Glöm inte att livet är grymt. Jag menar, hur gott är inte oboy? Eller smoothies? Eller en riktigt grym äppelpaj? Eller VÅRSOLEN? Första doppet i havet och att få somna i nybäddade lakan!? Allt det här som vi gör men som vi inte tänker på, som vi uppskattar men ser som en del av en vardaglig slentrian som vi människor har glömt bort att uppskatta som inte bara en del av livet, utan faktiskt hela livet. Du kommer aldrig bli rik, och blir du det, så kommer det inte göra dig lycklig. Du kommer aldrig hitta någon som gör dig lycklig om du själv inte kan det. Du kommer aldrig hitta det där du söker som kommer göra att hela livet känns fulländat och fantastiskt för mitt i allt letande, hoppandes, önskande och väntande så glömmer vi ju att livet är här, nu, det är grymt och de flesta av oss älskar ju det. Problemet är att vi tar det för givet. Gör inte det, ta en andetag, blunda och njut av oboyen och vårsolen, för du lever nu. En vacker dag som du inte kan styra, så kommer du liksom inte få göra det längre. Och då kommer du aldrig mer få chansen att uppleva, göra och känna allt det som du gör nu utan att uppskatta det i väntan på något som du redan har.
I have to believe it's all worth while..
THE PACIFIC! Förresten! Såå bra. Mina klasskamrater, grymma som de är (PUSS!) satt tydligen i skolan igår efter föreläsningen och kollade i föreläsningssalen med projektor.. det var tydligen heeelt okej. Bara på försvarshögskolan. Älskart.
The pacific är alltså en uppföljare eller snarare kompletterande miniserie, till Band of brothers. Tom Hanks står bakom och det uppfyller förväntningarna (enligt mig), och handlar alltså om striderna i Stilla havet under ww2, för den som inte kunde lista ut det. Har man inte redan laddat ned det så tycker jag man ska vara olaglig och göra det. (Inte för att jag gör det men jag har hört att man kan det..?) Typ. Grymt!
The pacific är alltså en uppföljare eller snarare kompletterande miniserie, till Band of brothers. Tom Hanks står bakom och det uppfyller förväntningarna (enligt mig), och handlar alltså om striderna i Stilla havet under ww2, för den som inte kunde lista ut det. Har man inte redan laddat ned det så tycker jag man ska vara olaglig och göra det. (Inte för att jag gör det men jag har hört att man kan det..?) Typ. Grymt!
tricky tricky tricky
Har vart i skolan och hunnit planera en insats i Somalia under mandat från FN enligt kapitel 7, och med AU som huvudansvarig taktisk-operativ insatsledare och stor fokus på civil-militär samverkan. Dessutom enligt bvår nya favorit - IBL, institutionalization before democratization. Den är rätt grym, vår insats. Imorgon ska vi ses poch fixa själva presentationen, samt redovisa den. Fram tills dess har jag från och med nu, så gott som ledigt. Måste plugga men det räknas inte för det kan jag ligga i soffan och göra, rena semestern m.a.o.
Har dock mkt annat jag borde göra. SÖKA JOBB! Herre jiiiisses och alla hans kompisar vad svårt in need av ett jobb jag är. Alltså inte bara är jag pank utfattig student utan sämst på att planera. Egentligen inte dock men ibland blir det inte som man tänkt sig, typ nu, och nu är mina förutsättningar förändrade och kassa.. så om nån har ett exrtajobb i sthlm åt mig - hosta upp.
Jag har en spotify spellista (som jag lätt ska länka till lite senare när mitt spotify bestämt sig för att samarbeta) som heter Pepper, glädjen och tjockisen. Den äger. Den innehåller bara låtar som man blir glad av och ungefär 50 % går under kategorin nostalgisk skäms-musik. Typ denna:
Listen and weep och erkänn sedan att ni blir en salig blandning av lyckliga och sentimentala! Nu ska jag ta en promenad hem till Elin i solskenet.
Har dock mkt annat jag borde göra. SÖKA JOBB! Herre jiiiisses och alla hans kompisar vad svårt in need av ett jobb jag är. Alltså inte bara är jag pank utfattig student utan sämst på att planera. Egentligen inte dock men ibland blir det inte som man tänkt sig, typ nu, och nu är mina förutsättningar förändrade och kassa.. så om nån har ett exrtajobb i sthlm åt mig - hosta upp.
Jag har en spotify spellista (som jag lätt ska länka till lite senare när mitt spotify bestämt sig för att samarbeta) som heter Pepper, glädjen och tjockisen. Den äger. Den innehåller bara låtar som man blir glad av och ungefär 50 % går under kategorin nostalgisk skäms-musik. Typ denna:
Listen and weep och erkänn sedan att ni blir en salig blandning av lyckliga och sentimentala! Nu ska jag ta en promenad hem till Elin i solskenet.
SPRINGTIME
precis som Miles Davis. Visst?
Det är VÅR!
Åh tänk att det började jag ana idag när jag gick till bion vid halv 6 och inte ville dö utomhus, snarare tyckte det var okej på gränsen till behagligt och då främst pga känslan; vår i luften, snarare än temperaturen.
Vår och vårkänslor med allt vad det innebär = ångest. Om 1 månad, då måste jag bestämma mig för vad som skjer i höst. Det innebär, plugga, och isåfall vad, skriva c-uppsats? Isåfall vilken inriktning, eller flytta hem till gbg for a while, jobba och läsa på distans, isåfall vad, eller skita i allt det och läsa folkrätt och isåfall var ska jag bo och vad ska hända med min lägenhet. Inom 3 månader måste jag hitta ett jobb. Inom 3 månader måste jag lösa min boende-i-sthlm-situation. Inom typ 1 månad måste jag styra upp mig själv och hitta något vettigt att skriva en uppsats om, detta är för många inte någon anledning till oro, men, jag är tjejen som ligger vaken på nätterna och oroar mig för skolan och som seriöst inte kan plugga, för att jag oroar mig för skolan. Och the fact att jag inte har något jobb i sommar, sjukt ont om pengar, inte vet vart jag vill bo i höst, inte vet om jag vill söka vissa utbildningar i höst som gör att jag måste läsa till typ matte b (ja ja ja jag vet, vilken idiot läste inte matte b i gymnasiet? I didnt) och inte vet hur jag ska kunna flytta ifrån mitt hem i sthlm om 3 månader, eller snarare 2,5? Jag vet inte NÅT.
Så just nu är det litt svårt att njuta av våren. Men jag är glad ändå. Bortskämd vore man annars.. man kunde ju ha fötts i ett land där chansen till utbildning var så gott som noll och ont om pengar inte var ett begrepp för de som aldrig haft några. Ja, det kunde man.
Det är VÅR!
Åh tänk att det började jag ana idag när jag gick till bion vid halv 6 och inte ville dö utomhus, snarare tyckte det var okej på gränsen till behagligt och då främst pga känslan; vår i luften, snarare än temperaturen.
Vår och vårkänslor med allt vad det innebär = ångest. Om 1 månad, då måste jag bestämma mig för vad som skjer i höst. Det innebär, plugga, och isåfall vad, skriva c-uppsats? Isåfall vilken inriktning, eller flytta hem till gbg for a while, jobba och läsa på distans, isåfall vad, eller skita i allt det och läsa folkrätt och isåfall var ska jag bo och vad ska hända med min lägenhet. Inom 3 månader måste jag hitta ett jobb. Inom 3 månader måste jag lösa min boende-i-sthlm-situation. Inom typ 1 månad måste jag styra upp mig själv och hitta något vettigt att skriva en uppsats om, detta är för många inte någon anledning till oro, men, jag är tjejen som ligger vaken på nätterna och oroar mig för skolan och som seriöst inte kan plugga, för att jag oroar mig för skolan. Och the fact att jag inte har något jobb i sommar, sjukt ont om pengar, inte vet vart jag vill bo i höst, inte vet om jag vill söka vissa utbildningar i höst som gör att jag måste läsa till typ matte b (ja ja ja jag vet, vilken idiot läste inte matte b i gymnasiet? I didnt) och inte vet hur jag ska kunna flytta ifrån mitt hem i sthlm om 3 månader, eller snarare 2,5? Jag vet inte NÅT.
Så just nu är det litt svårt att njuta av våren. Men jag är glad ändå. Bortskämd vore man annars.. man kunde ju ha fötts i ett land där chansen till utbildning var så gott som noll och ont om pengar inte var ett begrepp för de som aldrig haft några. Ja, det kunde man.
I've got soul
Varje gång jag tänker på det så blir jag mer och mer säker på att jag måste ta en paus ifrån Stockholm. Flytta hem till Göteborg, plugga någon fristående kurs, helst på distans, och jobba. Ta en paus så att jag kan börja uppskatta det hela igen.. för visst är skolan kul, försvarshögskolan, jag älskar dig, men jag börjar känna hur mitt missnöje med allt annat runt omkring går ut över min allmänna inställning till Stockholm och skolan i stort. Och jag trivs inte.. jag måste nog ta en paus, jobba lite, plugga något annat lite, vara hemma i Göteborg lite. Slippa tänka på, grubbla på, gråta och ha ångest över allt jag missar nu. Min familj som plötsligt blev dubbelt så stor och som jag saknar och som gör saker som jag vill men inte kan vara delaktig i från andra sidan landet.. Min kärlek som jag inte kan släppa och som jag skulle vilja lägga lite energi på som jag tyvärr inte har över när jag har fullt upp med skolan och allt vad det innebär. Göteborg.. saknar Göteborg och min lägenhet så mycket. Kanske en termin räcker. Så hinner jag hitta ett riktigt hem.. jobba lite. Ja.
Det tråkiga när man inte vet man vad vill och främst när det man tror man vill nu är tvärtemot vad man ville för en månad sen, är att jag kommer hinna ångra mig fler gånger, men om en månad måste jag bestämma mig. Det är INTE okej, hur ska det gå till?
Jag har spenderat morgonen i en mysig famn och sett på scrubs och how i met your mother, igår kom jag fram med tåget från sthlm relativt sent, hann sätta i mig en taco och se på film med de andra. Nu ska vi vara barnvakt åt en sötsysterdotter och v ad som händer ikväll är väl relativt oklart...
Älskar den här reklamen:
Sommar!
Men seriöst nu? Är det skinnjackeväder? Plusgrader? Vårtecken = man kan ha converse, skinnjacka/mockajacka/jeansajacka samt äta glass, ha solglasögon och lyssna på håkan utan att de senare tre alternatriven frambringar svår ångest över den ännu inte infunna våren. Just nu frambringar de tre sistanämnda snarare små glädjerus i kroppen.
Sen kommer verkligheten och örfilar en i ansiktet igen, hah. Tar på mig vinterjackan ändå, fan, det är ju bara en plusgrad ute!
ELLER?
Sen kommer verkligheten och örfilar en i ansiktet igen, hah. Tar på mig vinterjackan ändå, fan, det är ju bara en plusgrad ute!
ELLER?
if somebody's going to make it
then that somebody's ought to be you
FREITAG. Det borde vara jättepositivt.. men just nu känns det som en dag som alla andra. Jag blir inte mindre stressad av helg, snarare tvärtom. Det är mycket jag borde göra som jag annars inte hinner/hunnit/orkat. Stress över det faktum att jag antagligen inte kommer göra det heller. ÄSCHE. Ska jag åka till Gbg idag? Hela mitt väsen skriker nej nej nej, men, jag vet, eftersom jag har levt med mig själv i snart 22 år och således lärt känna mig själv (vill jag tro) ganska väl, att jag kommer ångra mig om jag inte sätter mig på detdär tåget. Såatte..
Nu sitter jag i solen och lyssnar på Jens Lekman, tröttnar aldrig. Ska plugga och sedan ta tag i mitt liv, typ träna, städa och åka till mitt älskade Göteborg, tror nog aldrig jag kommer att älska Sthlm på samma sätt, tyvärr-
FREITAG. Det borde vara jättepositivt.. men just nu känns det som en dag som alla andra. Jag blir inte mindre stressad av helg, snarare tvärtom. Det är mycket jag borde göra som jag annars inte hinner/hunnit/orkat. Stress över det faktum att jag antagligen inte kommer göra det heller. ÄSCHE. Ska jag åka till Gbg idag? Hela mitt väsen skriker nej nej nej, men, jag vet, eftersom jag har levt med mig själv i snart 22 år och således lärt känna mig själv (vill jag tro) ganska väl, att jag kommer ångra mig om jag inte sätter mig på detdär tåget. Såatte..
Nu sitter jag i solen och lyssnar på Jens Lekman, tröttnar aldrig. Ska plugga och sedan ta tag i mitt liv, typ träna, städa och åka till mitt älskade Göteborg, tror nog aldrig jag kommer att älska Sthlm på samma sätt, tyvärr-
plus minus jämnt
+ det börjar bli vår
+ skolan går bra
+ jag har nytvättade lakan som jag ska få komma hem till efter mitt seminarium
+ veronika decides to die, ska se den i eftermiddag (jag har tagit ledigt) titeln kanske låter lite dramatisk men boken är underbar.
+ bio och mys med ella igår
- det är helt sjukt halt ute
- jag börjar bli skoltrött
- jag är PANK och måste skaffa jobb, pronto
- stress stress stress
- blev livrädd av shutter island...
Nu ska jag iväg och vara duktig, med seminarium och sedan träning, så att jag kan ta det lugnt resten av dagen. Skulle dricka öl ikväll, men jag har inte sovit ordentligt på flera dagar, så energin till något annat än ett väldigt passivt läge, finns inte.
Have a good one!
+ skolan går bra
+ jag har nytvättade lakan som jag ska få komma hem till efter mitt seminarium
+ veronika decides to die, ska se den i eftermiddag (jag har tagit ledigt) titeln kanske låter lite dramatisk men boken är underbar.
+ bio och mys med ella igår
- det är helt sjukt halt ute
- jag börjar bli skoltrött
- jag är PANK och måste skaffa jobb, pronto
- stress stress stress
- blev livrädd av shutter island...
Nu ska jag iväg och vara duktig, med seminarium och sedan träning, så att jag kan ta det lugnt resten av dagen. Skulle dricka öl ikväll, men jag har inte sovit ordentligt på flera dagar, så energin till något annat än ett väldigt passivt läge, finns inte.
Have a good one!
den här är till dig
There are certain people
you just keep coming back to
she is right in front of you
you begin to wonder
could you find a better one?
compared to her now
she's in question
and all at once the crowd begins to sing
sometimes the hardest thing and
the right thing are the same;
maybe you want her
maybe you need her
maybe you started to compare
to someone not there
looking for the right one
you line up the world to find
where no questions cross your mind
but she won't keep on waiting for
you without a doubt
much longer for you to sort it out
and all at once the crowd begins to sing
sometimes the hardest thing and
the right thing are the same.
maybe you want her
maybe you need her
maybe you started to compare
to someone not there.
maybe you want it
maybe you need it
maybe it's all you're running from
perfection will not come.
and all at once the crowd begins to sing
sometimes
we'd never know what's wrong without the pain
sometimes the hardest thing and
the right thing are the same
maybe you want her
maybe you need her
maybe you had her
maybe you lost her to another
to another.
Jag älskar dig. För mig räcker det att du älskar mig med. Jag förstår inte varför det inte skulle räcka för dig?
you just keep coming back to
she is right in front of you
you begin to wonder
could you find a better one?
compared to her now
she's in question
and all at once the crowd begins to sing
sometimes the hardest thing and
the right thing are the same;
maybe you want her
maybe you need her
maybe you started to compare
to someone not there
looking for the right one
you line up the world to find
where no questions cross your mind
but she won't keep on waiting for
you without a doubt
much longer for you to sort it out
and all at once the crowd begins to sing
sometimes the hardest thing and
the right thing are the same.
maybe you want her
maybe you need her
maybe you started to compare
to someone not there.
maybe you want it
maybe you need it
maybe it's all you're running from
perfection will not come.
and all at once the crowd begins to sing
sometimes
we'd never know what's wrong without the pain
sometimes the hardest thing and
the right thing are the same
maybe you want her
maybe you need her
maybe you had her
maybe you lost her to another
to another.
Jag älskar dig. För mig räcker det att du älskar mig med. Jag förstår inte varför det inte skulle räcka för dig?
the opposit of hallelujah
Hej hej hemskt mkt hej,. Blogga känns lite väl överskattat när man har ett liv som är så tråkigt att till och med man själv somnar mitt i det, av tristess. Lite så, just nu. Plugga, äta, sova, dö. Pussas lite, kramas kanske, det enda roliga, mysiga, men inte ens det är enkelt.
Kontentan är att man nog ska sluta leva på hoppet om att livet ska vara ett enda lyckopiller jämt och att allt ska vara enkelt. Man kommer nog aldrig vara med om det, som Håkan sjunger, så dags att sluta drömma.
Jag lyssnar på Jens Lekman och äter jordgubb- och blåbärssmoothie med sked för att undvika förödande brainfreezes. En inte helt ovanlig onsdag på botten av alla stadsdelar i världen - södermalm, som jag snabbt kommit att avsky eftersom det tycks representra allt jag inte gillar med sthlm eftersom det är så mkt bättre i gbg....... ... ..
Som man säkert kan lista ut av ovanstående uttryck så ärt sthlm inte itt favouriteplace to be just nu, vilket också är en stark bidragande faktor till att hela livet känns som en motvind lika vidrig som den som sitter mitt i ansiktet varje morgon när jag går till tunnelbanan.
Det ljuva livet kommer m.a.o garanterat tillbaks (eller känslan iaf, det är känslan som saknas) om jag bara tar mitt pick och pack, ger upp min utbildning och allt hopp om en vettig framtid på ett välbetalt högakademiskt docentjobb nånstans i försvarspolitiskens mest episka centra, och flyttar hem till Göteborg, som i min fantasi representerar allt som är soligt i livet. Ungefär såhär: Just nu när jag tänker på GBG så tänker jag blåa converse, cykla barfota på sommaren och nyknoppade träd. Varför gör jag det? Ingen jävel vet. Sthlm i mitt huvud sammanfattas som en för stor parkas med blöta kragaroch snörester i håret och snöflingor i vinden som träffar rätt i ansiktet.
Frågas om följer är ju om jag är dum i huvudet, givetvis.
Så, snälla säg, är jag det?
Kontentan är att man nog ska sluta leva på hoppet om att livet ska vara ett enda lyckopiller jämt och att allt ska vara enkelt. Man kommer nog aldrig vara med om det, som Håkan sjunger, så dags att sluta drömma.
Jag lyssnar på Jens Lekman och äter jordgubb- och blåbärssmoothie med sked för att undvika förödande brainfreezes. En inte helt ovanlig onsdag på botten av alla stadsdelar i världen - södermalm, som jag snabbt kommit att avsky eftersom det tycks representra allt jag inte gillar med sthlm eftersom det är så mkt bättre i gbg....... ... ..
Som man säkert kan lista ut av ovanstående uttryck så ärt sthlm inte itt favouriteplace to be just nu, vilket också är en stark bidragande faktor till att hela livet känns som en motvind lika vidrig som den som sitter mitt i ansiktet varje morgon när jag går till tunnelbanan.
Det ljuva livet kommer m.a.o garanterat tillbaks (eller känslan iaf, det är känslan som saknas) om jag bara tar mitt pick och pack, ger upp min utbildning och allt hopp om en vettig framtid på ett välbetalt högakademiskt docentjobb nånstans i försvarspolitiskens mest episka centra, och flyttar hem till Göteborg, som i min fantasi representerar allt som är soligt i livet. Ungefär såhär: Just nu när jag tänker på GBG så tänker jag blåa converse, cykla barfota på sommaren och nyknoppade träd. Varför gör jag det? Ingen jävel vet. Sthlm i mitt huvud sammanfattas som en för stor parkas med blöta kragaroch snörester i håret och snöflingor i vinden som träffar rätt i ansiktet.
Frågas om följer är ju om jag är dum i huvudet, givetvis.
Så, snälla säg, är jag det?
