This love is a sacrifice
Här sitter jag klockan tio över tolv, inga måsten alls, just nu. Ska snart se på The beautiful life och somna.
Anna kom och frågade om jag var okej förut, eftersom jag verkade ledsen, vilket gjorde mig förvånad, jag var inte ledsen.
Men sen kände jag efter.. och insåg att jag nog inte är glad heller.
Likgiltlig.
Men en sak vet jag.. jag längtar hem. Längtar efter sommar på Orust, när man är liten, allt är okomplicerat, alla är glada, alla är tillsammans, där, då, ingen var död, ingen hade förlorat minnena av den man var när man var liten till förmån för vuxenlivets mörka sidor. Tror nog döden är det som har förstört mest i min familj, splittrad och slitit och tryckt ned. Det gör ont i hela mig att tänka på att människor som verkligen var älskade, och som verkligen led, och dog, alldeles för tidigt, inte har lärt oss nåt om livet. Att deras död, istället för att lära oss hur vi borde leva, gjorde att vi avskydde livet lite mer, när det borde vara tvärtom.
Jag försöker att inte tänka så, men det gäller tyvärr inte för alla de som påverkats, och det är det som har vart jobbigast. När människor man älskar lider så finns det inga gränser för den där viljan att rädda de. 6 år senare har jag fortfarande inte fattat att vissa människor bara kan rädda sig själva, och att jag kanske inte kan göra något alls, inte ta den bördan. För hur mycket jag än vet, att den bördan är för tung för mig, så är det klart att jag försöker, klart att jag också lider när nån som ska vara den största förebilden av alla för mig, i mina ögon är så olycklig, miserabel, ensam. Klart att jag sitter här klockan 12 på natten en söndagkväll hos mina släktingar på andra sidan landet, ser kontrasten och önskar att jag kunde göra något.
Tänker på en tid när jag minns dig och oss som så himla glada.
Ett givet minne är en kväll i lägenheten i Spanien. Ni satt på balkongen, ingen hade dött, jag var liten, mörkrädd och tvungen att sova klockan 9. Men när ni gick till baren som vi alltid gick till, för att spela biljard och dela en flaska vin på tre, så fick jag stanna hemma. För att jag inte skulle känna mig ensam där och då, eller vara rädd, så lämnade du balkongdörren öppen och satte på samma skiva på stereon, som du fortsatte göra i flera år efter det, och som jag lyssnar på nu, och som tar mig tillbaka till de kvällarna, den perioden i livet. När jag låg i sängen och lyssnade på den där skivan som var som du för mig, och vågorna utanför balkongdörren.
Den personen som du var då som för mig, är en helt annan mamma än den jag tänker på idag.
Anna kom och frågade om jag var okej förut, eftersom jag verkade ledsen, vilket gjorde mig förvånad, jag var inte ledsen.
Men sen kände jag efter.. och insåg att jag nog inte är glad heller.
Likgiltlig.
Men en sak vet jag.. jag längtar hem. Längtar efter sommar på Orust, när man är liten, allt är okomplicerat, alla är glada, alla är tillsammans, där, då, ingen var död, ingen hade förlorat minnena av den man var när man var liten till förmån för vuxenlivets mörka sidor. Tror nog döden är det som har förstört mest i min familj, splittrad och slitit och tryckt ned. Det gör ont i hela mig att tänka på att människor som verkligen var älskade, och som verkligen led, och dog, alldeles för tidigt, inte har lärt oss nåt om livet. Att deras död, istället för att lära oss hur vi borde leva, gjorde att vi avskydde livet lite mer, när det borde vara tvärtom.
Jag försöker att inte tänka så, men det gäller tyvärr inte för alla de som påverkats, och det är det som har vart jobbigast. När människor man älskar lider så finns det inga gränser för den där viljan att rädda de. 6 år senare har jag fortfarande inte fattat att vissa människor bara kan rädda sig själva, och att jag kanske inte kan göra något alls, inte ta den bördan. För hur mycket jag än vet, att den bördan är för tung för mig, så är det klart att jag försöker, klart att jag också lider när nån som ska vara den största förebilden av alla för mig, i mina ögon är så olycklig, miserabel, ensam. Klart att jag sitter här klockan 12 på natten en söndagkväll hos mina släktingar på andra sidan landet, ser kontrasten och önskar att jag kunde göra något.
Tänker på en tid när jag minns dig och oss som så himla glada.
Ett givet minne är en kväll i lägenheten i Spanien. Ni satt på balkongen, ingen hade dött, jag var liten, mörkrädd och tvungen att sova klockan 9. Men när ni gick till baren som vi alltid gick till, för att spela biljard och dela en flaska vin på tre, så fick jag stanna hemma. För att jag inte skulle känna mig ensam där och då, eller vara rädd, så lämnade du balkongdörren öppen och satte på samma skiva på stereon, som du fortsatte göra i flera år efter det, och som jag lyssnar på nu, och som tar mig tillbaka till de kvällarna, den perioden i livet. När jag låg i sängen och lyssnade på den där skivan som var som du för mig, och vågorna utanför balkongdörren.
Den personen som du var då som för mig, är en helt annan mamma än den jag tänker på idag.
Kommentarer
Trackback
