Soundtracks of my life

LYSSNAR PÅ KINGS OF LEON och tänker FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN också. Måste lägga ned tankeverksamheten genast. Att tänka, gör mig utan krydd, dum. Slutar se saker objektivt och allting blir en subjektiv snedvriden konstruktion av en hjärna som är präglad av "olycklig" kärlek, stress, pengabrist, matbrist, sömnbrist och allmän frustration över läget i tredje världen typ. Liksom seriöst. Krig. Jag lipar. Norrmän som har mördat en kongolesisk sexbarnspappa- jag lipar. Killen jag är kär i som även är kär i mig, kan jag inte få. Lipar. Katten jag delar lägenhet med är rädd för mig. Jag lipar. Janine vinner so you think you can dance, Josefin typ svimmar av gråt. Lipade för fan på vägen till skolan när jag läste ett helt underbart stycke (som jag inte tänker varesig referera eller citera just idag) om en avrättning på en fotbollsarena i Kabul 1998 som jag inte har någon som helst anknytning till. Alltså, förstå, jag är inte van vid att gråta för allt, ingenting och everything in between. Gråter till true blood. Till tidningen. Ser en bild på en bebis, buhu. Ett program om djurplågeri, buhu. Längtar hem, buhu. Saknar pappa, buhu.

Bu-fucking-hu.
Har inte pluggat ordentligt, blir stressad, gråter.
Nu.. nu gråter jag för att jag gråter, eller för att jag inte kan sluta, och för att jag känner mig, allmänt iqbefriad.
Serotoninet ligger ju inte på rätt nivå när man lipar till låten om bumbibjörnarna typ.
Utan krydd?