Soundtracks of my life

Är man desperat eller förälskad om man inte kan sluta fundera över hur det skulle vara att kyssa någon man inte känner? Någon man nyss har träffat, kanske har utbytt 5 meningar med och inte vet något om. Som är ungefär raka motsatsen till min "typ" av kille, raka motsatsen till vad jag normalt attraheras av.
Vad hände där?
Nej, pratar inte om skarsgård nu. Honom drömmer jag "bara" våta drömmar om.

Men hallå, försvinn ur mitt huvud, vad-du-nu-heter! Eller kyss mig.
Jag måste ju ha tappat nåt.

Tappat det rejält.
Nej jag tror faktiskt jag har hittat det. Hittat viljan, att kanske gå vidare, släpp taget, jag har inte kunnat sluta vara ledsen på flera månader eftersom jag verkligen verkligen har velat vara med dig, velat få det att bli bra eftersom jag inte kunnat sluta tänka att det aldrig var dåligt förräns det tog slut. Aldrig kunnat sluta tänka att trots att vi beter oss som svin mot varandra så släpper vi inte taget och det måste väl betyda något, det måste väl ändå vara det mest fundamentala, det viktigaste, för att kunna och vilja och lyckas är ju den känslan som jag helt seriöst aldrig har känt förut. 
Men faktum är ju att jag vill vara med den jag blev kär i och du är inte den personen längre, så plötsligt inser jag att den du är nu eller desperat försöker vara, saknar jag inte, vill inte vara med, är inte kär i. Hade aldrig blivit kär om du visade mig den här sidan för ett år sedan. Hoppet är det sista som lämnar människan, sägs det ju, och hoppet om att du ska bli den du var, som för övrigt var den bästa jag någonsin har träffat och den enda utomstående som gjort mig genuint och hållbart glad och på gränsen till självmordsbenägen och fått mig att fundera på hur det skulle vara att skaffa barn och sånt, allt på en och samma gång, alla ytterligheter man kan tänka sig, är nog borta. Synd, för den personen är väldigt älskvärd.

Hade gärna väntat. På att du skulle komma tillbaks. Om du bad mig. Jag har inte bråttom någonstans. Du ber mig att inte vänta, så vad väntar jag på?
Kommer dock aldrig sluta sakna den du var, det vi var, det var perfekt. Den du var, var perfekt för mig, trots det som kanske var mindre bra.

Och hoppet har nog vart till 99 % baserat på att jag har tänkt, det här är mitt fel, han är kär men vill inte vara med mig, någonstans har jag gjort att det här förhållandet inte funkar men sen plötsligt märker jag hur jag är den och den absolut enda som försöker och du kommer nog aldrig börja försöka igen, och ända sättet för dig att inse precis vad du har gjort, vad som har hänt och vad som har gått förlorat, är för mig att utesluta dig ur mitt liv, helt, för alltid. Om känslorna som du säger finns där, gör det, så är det ju så det kommer bli. Det är det enda hoppet som finns. Och då finns det ju inget hopp. Moment 22. En paradox. Enda sättet för mig att få dig att verkligen inse att dina känslor för mig är värda allt det där besväret, är att sluta bry mig.

Jag önskar jag kunde tänka på dig och tänka att du är lycklig, du är glad utan mig, du är självsäker och stark och smart och ambitiös och påväg åt rätt håll. Tyvärr är det inte det jag ser. Jag ser nån som är helt vilse och väldigt väldigt ensam, tyvärr gör den tanken och tanken på att du lägger all din kraft på att inte visa någon svaghet alls för någon, som gör mig allra ledsnast....

Det är som det är, bara för att man vill så går det inte alltid.