konsten att vara destruktiv
Med en riktig finkänsla för det också.
Klart slut; jag förtjänar inte att vara glad. Varje gång det finns vissa utsikter för att något bra ska hända i mitt liv, eller för att jag ska lyckas bli glad, så förstör jag det.
Jag förtjänar inte dig.
Du förtjänar inte mig, jag förstör ju uppenbarligen bara.
Det kan låta lite patetiskt, men det är så sjukt sant.
Varför kan jag inte bara fatta när det är något som faktiskt är bra, slappna av och ta tillvara på det? Istället är jag så hysteriskt rädd att jag inte kan andas normalt, ens en gång.
Så rädd, för att det ska bli, precis såhär, som det har blivit nu,
att jag ser till att det blir så, för att få det överstökat, att jag pressar det till att bli så istället för att leva med att det blev så för att jag inte räckte till. På ett sätt är det rädslan för att det är mig det är fel på, som får mig att förstöra för mig själv, och inte ens inse det, förräns det är för sent.
Det inser jag i samma sekund som jag inser att svaret på frågan är att det ändå är mig det är fel på, i slutändan.
Allt jag gör är att bekräfta det.
Det är aldrig något fel på mitt självförtroende, det är en av mina bättre egenskaper, mitt självförtroende.. men idag avskyr jag mig själv.
FAN.
God natt.
Puss min älskade!
