02.24
Allt är stilla.
Jonathan jonathan jonathan. Det tänker jag nu.
21/3 var jag ingen glad person, och jag var inte den enda. Min (f.d) pojkvän gjorde något av det finaste han kunde göra, och satte sig omedelbart på ett tåg hem ifrån Karlskrona, för att hålla om mig, och jag skrek i kudden med hans armar runt mig, skrek för hur orättvist det är, för att jag inte vet vad som händer när man dör, och för att det är så orättvist om alla tankar och känslor och all vilja bara försvinner in i evigheten och oändligheten och aldrig kommer tillbaks igen.
Jonathan, jag grät inte, led inte och skrek inte i kudden när jag fick ett mail från andra sidan atlanten om att du hade förblött av splittret i magen. Istället för att sörja på det där utstuderade sättet så gnager det i mig som ett dåligt samvete över tårarna som aldrig kommer. Tanken på att du förmodligen var ofattbart rädd men fantastiskt modig och inte ens hade påbörjat livet ordentligt gör att jag känner mig skyldig, bara av att tänka, att livet är orättvist.
Borde tänka att livet är helt underbart, och att jag är glad att jag är kvar för att ta del av det.
Det är ju så det är.
Jonathan jonathan jonathan. Vart är du nu?
Jag kände ju knappt dig. Mitt klaraste minne av dig är hur rädd du var, redan då, du grät, grubblade, oroade dig.
Man ska inte gå rätt in i döden, gråtandes, grubblandes och orolig. Man ska vara ovetandes, lyckligt ovetandes, helt utan anledning till oro. Så vill jag dö, utan en jävla aning.
Jonathan jonathan jonathan. Det tänker jag nu.
21/3 var jag ingen glad person, och jag var inte den enda. Min (f.d) pojkvän gjorde något av det finaste han kunde göra, och satte sig omedelbart på ett tåg hem ifrån Karlskrona, för att hålla om mig, och jag skrek i kudden med hans armar runt mig, skrek för hur orättvist det är, för att jag inte vet vad som händer när man dör, och för att det är så orättvist om alla tankar och känslor och all vilja bara försvinner in i evigheten och oändligheten och aldrig kommer tillbaks igen.
Jonathan, jag grät inte, led inte och skrek inte i kudden när jag fick ett mail från andra sidan atlanten om att du hade förblött av splittret i magen. Istället för att sörja på det där utstuderade sättet så gnager det i mig som ett dåligt samvete över tårarna som aldrig kommer. Tanken på att du förmodligen var ofattbart rädd men fantastiskt modig och inte ens hade påbörjat livet ordentligt gör att jag känner mig skyldig, bara av att tänka, att livet är orättvist.
Borde tänka att livet är helt underbart, och att jag är glad att jag är kvar för att ta del av det.
Det är ju så det är.
Jonathan jonathan jonathan. Vart är du nu?
Jag kände ju knappt dig. Mitt klaraste minne av dig är hur rädd du var, redan då, du grät, grubblade, oroade dig.
Man ska inte gå rätt in i döden, gråtandes, grubblandes och orolig. Man ska vara ovetandes, lyckligt ovetandes, helt utan anledning till oro. Så vill jag dö, utan en jävla aning.
Kommentarer
Postat av: m
hej. vill inte lägga mig i egentligen. men att du inte grät är också en reaktion. ibland blir man så ledsen, och så förstörd att man bara stänger ner. när min vän dog grät jag inte de första veckorna, de var inte förrän skolan började igen och jag insåg att livet fortsatte även utan henne som jag grät och inte förrän några månader senare som jag på riktigt bröt ihop. det där är så individuellt, så klandra inte dig själv, det kommer när det kommer och oftast när man är som minst beredd.
jag hoppas att jag inte har sagt något fel nu och om jag har det så ber jag om ursäkt
Trackback
