another lovefool trying to run away
Ibland blir jag helt seriöst trött på mig själv. Jag säger ifrån när jag känner mig kränkt, biter hårdare, skäller högre, skrattar först och högst och gällast, bryr mig inte om jag gör bort mig och absolut inte om att jag tar störande mycket plats ibland. Folk har rätt att tycka vad de vill, jag är alldeles för upptagen med mitt liv för att bry mig om andras.
Ändå kommer någon traskande in i mitt liv, vänder det uppochned och det är väl helt okej, jag välkomnade dig med öppna armar, du var som en frisk fläkt men det du gjorde som du förmodligen inte menade och som jag inte hade räknat med var att du inte bara vände uppochned på mitt liv utan du vände uppochned på mig och allt jag trodde var viktigast för mig, du tog ifrån mig värderingar, prioriteringar och det viktigaste jag någonsin haft, min självkänsla.
Jag släppte den ifrån mig och jag slår handen mot pannan och bara undrar, hur fan kunde jag låta det hända?
Den kommer tillbaks, det vet jag, men det gör det inte mindre jobbigt för mig när skrattet inte bubblar som det brukade, när jag är så trött att jag inte orkar bry mig om någon annan än mig själv och jag ändå ligger vaken mitt i natten med gråten i halsen och huvudet fullt av ångest över allt som inte är som det borde och att ingenting är fel och att jag är helt vilse, att jag kör i hundranittio på en motoväg fast i fel riktning. Helt fel riktning.
När man inte kan sova, ren magi.
