You never walk alone
Ja. Orkade inte riktigt. Men i fredags var det begravning. Kändes ganska overkligt att skiva sin viktigaste tanke på ett kort, tänka att man borde ha sagt just det till dig, när du låg där i sjukhussängen.. Smärta, denna ihållande känslan under hela begravningen. Men den sammanfattade dig och framhävde vilken bra person du var, det är ju så vi alla kommer minnas dig. Begravningen följdes av en pint på dubliners, dina syskon som alla är som olika versioner av dig påminde ännu mer om hur bra du var. Smärta.
Kommentarer
Trackback
