who really profits from the dying
det är ingen annans fel att jag känner såhär, att jag hungrar, önskar, beordrar, kräver. Är såhär, krävande, behövande. Kräver saker som ingen kan ge, ingen kan ge det jag ska ha.
Sminkrester på din kudde. Som fotspår i snön, när man vänder sig om och spåren är som en slags bekfräftelse, vi tycker om att definiera oss själva genom de där spåren, vi finns, vi är, vi lämnar något bakom oss när vi går, och fast du sa att du alltid skulle finnas bakom mig så är det bara tomma spår som plöjer vägen, mina spår och ingen annans.
Då lär jag mig att det som lät så fint och klokt också är sant och man ser bara ljuset i mörkret när man faktiskt befinner sig där. och det är så svårt att leva som man lär och bygga broar till sitt eget allra bästa jag, men om man vet att man borde så kanske det åtminstone är en påbörjan, en start, kanske början på en bro som någon gång, en vacker dag när jag förlängesedan har glömt denna tanken, lyckats växa till en bro.
Lakanen som luktar som din hud har en annan doft som jag aldrig känt förut, och samtidigt som jag andas in doften av trygghet så tänker jag att jag borde lära mig av mörkret också, när jag får solen i ögonen.
Skratta högst, skrika om man brinner, ta vara på sina tårar och släppa ut springet i benen.
Vem vill du vara och vem är du. Två personen som skakar hand i en dröm om något som är svårt att tyda. Och gång på gång bränner jag mina broar och aldrig, inte någonsin, kommer jag kunna bygga några broar till någon annans ö förräns jag lyckats med mina egna. Så sitter jag här, på min helt öde ö någonstans och känner mig ensammare än någonsin och det sorgligaste av allt är att den enda som är ensam här är inte du, på din ö, på andra sidan avgrunden, utan jag, som längtar dit, men inte kan. Här på min öde ö.
