Soundtracks of my life

Allting ordnar sig! Det är sant! Sjukt, jag vet, men nu börjar jag bli mig själv igen. Senast jag var här, i Dubai, var ca 1 månad efter mitt totala sammanbrott, och vad gjorde jag då? Halsade whisky och grät mest. Det är lite annorlunda den här gången. Jag dricker kaffe och funderar på om jag kommer hitta hem (HAHA FÖRSÖK HITTA I DUBAI UTAN BIL) om jag ger mig ut bortanför starbucks, Mövenpick eller den supermarket som ligger några kvarter bort. Det går inte att sola idag, det är för mkt sand i luften. Nedrans ökenstad, 

Jag har två månader på mig att göra lite vad jag vill. Jag vill till Indien, pappa till Bali. Pappa följer ju bara med en vecka och sedan är jag allena så jag tycker jag borde ha veto. Men jag kan ju alltid göra såhär, Bali > Aussie > Indien > Dubai > Hem. Men jag är sugen på Vietnam också. Hur prioriterar man? Well här har vi ilandsproblem av astronomiska mått så jag lägger dem åt sidan idag och fortsätter med en av dödssynderna, den åttonde närmare bestämt: Att läsa Shantaram på SVENSKA. (För Guds skull gör inte det.)

Jag kommer nog inte hitta inspiration att blogga så mycket nu, bara de få stunderna då jag blir arg, och jag försöker låta bli att tänka på det som gör mig arg när jag är här. Människor tycker liksom inte det är kul att läsa när man mår bra. Skriver man om övergreppen i barndomen, om våldtäkt och misshandel, missbruk och misär, då vill folk läsa. Jag vet inte vad det beror på, men ni hittar iaf en av mina historier och flera andras på vagaanmal.se. Väl värt ett besök.

Hej på er