my life would suck without you
Ibland undrar jag hur jag skulle kunna leva utan dig. Sekunden senare bannar jag mig själv, eftersom jag är nogrann med att proklamera att jag inte är en person som någonsin vill bli beroende av en annan människa.
Någon del av mig har redan gått vidare, jag har förlåtit men inte glömt, tyvärr. En annan del av mig, den som väge tyngst just nu, är den som tänker på dig så fort jag blir glad, så fort jag blir ledsen, när något händer så är du den första jag vill berätta det för, jag tänker på dig innan jag somnar och när jag vaknar och filmer, serier, böcker, människor, låtar, allt som är i närheten av romantiskt, får mig att tänka på dig
och i slutet av varje dag tänker jag att det är ju klart, att det är dig, jag ska vara med.
Jag tänker på dig varje sekund av varje minut av varje timmar av varje dag.
Säger det mig allt jag behöver veta eller säger det ingenting alls?
Jag älskar dig så mycket att jag undrar om inte det räcker, om inte allt annat är oviktigt i jämförelse.
Hade det vart så lätt, så hade jag antagligen inte funderat över saken alls.
När det kommer till kritan så är jag inte med dig - det är frivilligt. Det är kanske ett tecken i sig.
Jag skulle kunna plocka upp telefonluren och säga, just det, att jag vill vara med dig.
Men det gör jag inte...
Jag tänker på equlibrium. Ingen känner något, alla tar mediciner som eliminerar alla typer av känslor hos människorna. (Det är synd om människorna.) Men just i detta nu och denna dag tänker jag - fyfan vad skönt. FYFAN vad skönt.
Någon del av mig har redan gått vidare, jag har förlåtit men inte glömt, tyvärr. En annan del av mig, den som väge tyngst just nu, är den som tänker på dig så fort jag blir glad, så fort jag blir ledsen, när något händer så är du den första jag vill berätta det för, jag tänker på dig innan jag somnar och när jag vaknar och filmer, serier, böcker, människor, låtar, allt som är i närheten av romantiskt, får mig att tänka på dig
och i slutet av varje dag tänker jag att det är ju klart, att det är dig, jag ska vara med.
Jag tänker på dig varje sekund av varje minut av varje timmar av varje dag.
Säger det mig allt jag behöver veta eller säger det ingenting alls?
Jag älskar dig så mycket att jag undrar om inte det räcker, om inte allt annat är oviktigt i jämförelse.
Hade det vart så lätt, så hade jag antagligen inte funderat över saken alls.
När det kommer till kritan så är jag inte med dig - det är frivilligt. Det är kanske ett tecken i sig.
Jag skulle kunna plocka upp telefonluren och säga, just det, att jag vill vara med dig.
Men det gör jag inte...
Jag tänker på equlibrium. Ingen känner något, alla tar mediciner som eliminerar alla typer av känslor hos människorna. (Det är synd om människorna.) Men just i detta nu och denna dag tänker jag - fyfan vad skönt. FYFAN vad skönt.
