Soundtracks of my life

Okej, typ jobb, hysteriskt mkt jobb, sen två dagar utan jobb och sen Orust och en relativt (med betoning på relativt) mysig men väldigt lugn jul. Nöjd med mina julklappar är jag dock. Och med min pojkvän. Han dök upp på juldagen och då åt vi kalkon med la famiglia och mös mest hela kvällen. Fick min julklapp med det snyggaste rimmet någonsin. På fredagen bar det av till torp för tv-shopping. Blev bra där, sen blev det en lugn kväll. På lördagen fick vi skjuts till stan av far, satte upp tv, dvd och högtalare och komade i sängen halva dagen, vi är rätt slappa vi. Sen åt vi extremt god kinamat med Anton och Ricki följt av biljard och Eddie vann inte (HOST!) något som jag var mest nöjd över. Min bailjarsoskuld dessutom! Var sjukt roligt, gott med öl och trevligt sällskap. Hem i den extremt kalla natten, söndagen var nästan precis lika seg, på kvällen blev det sällskapsspel och lite film och vin. 
Igår var det icemania, som vissa vill kalla det, eller tacomania on ice. Ricki hade samlat ett hejdunrande gäng att förenas i skridskoåkandets ädla konst på heden kl 14. Så efter en extremt god pannkaksfrukost så pälsade vi på oss, långkallingar och hela kittet, vi var antagligen ambitiösast av alla på heden den dan. Så lyckades vi också få med oss varenda skridskoåkande onge i ett långt tåg, som bildbevis kommer på sedan. 25 pers slirade omkring på isen, varav de flesta inte kände varandra alls... grymt! Ont i fötterna hade jag, men damn vad kul. Efter skridskoåkningen gick vi hem och lagade mat, badade med en massa tända ljus och skum, och såg på Across the universe. Idag har jag sprungit på stan och hunnit med en välbehövt besök hos frisören, och resten av kvällen spenderas i soffan. 
Up to date.

Jag är stressad. Jullov, jag har kul, har vart tillsammans med min fina man i en månad exakt, askul, skönt att slippa jobba och jadi jada, men gud vad stressad jag är. Känner det nu när jag sitter här, hela ryggen värker, spänner benen, drar upp axlarna, andas fort och kan inte riktigt greppa varför det känns som att min värld strax kommer rasa..

Du begravdes dagen innan jul och det skaver i mig, som en sten i skon, att du inte finns här och så ska man njuta och må bra. Folk har ju dött förut i mitt liv och jag känner mig själv, känner igen att jag känner såhär. När jag slappnar av kommer skuldkänslorna, och de är värre än alla andra känslor, än något annat jag någonsin känt.
Så... jag spänner ryggen, drar upp axlarna, tillåter mig inte att slappna av, sysselsätter varje sekund och försöker låta bli att tänka.

Så är det.

och vem orkar blogga?
Jag, obviously. Ska, innan Kalle, ut i stallet, mocka, dammsuga mitt (gäst)rum, bädda, duscha, klä mig, duka, hjälpa till med maten och typ slå in en och annan julkapp.
Väldigt annorlunda och lite sorglig jul. Vad gör man? Bit ihop och le, jul är ju alltid jul, trots allt. Men tråkigt är det..
folk dör, så är det. Folk flyttar, så är det. Folk skiljer sig, familjer splittras, skärvorna ligger utspridda. Så är det.
Inte mindre tråkigt för det, när jag tänker på jularna när jag var liten, ingen hade flyttat, ingen hade dött och alla var tillsammans, glada och julen var en höjdpunkt. Jag vet allt det där, jag minns det tydligt, men jag vet också att saker förändras, det är oundvikligt. Det vet du med. Men, när det händer kan man bara ta det man har kvar och göra det bästa utav situationen. Det, verkar du inte riktigt förstå. Julen är väl fortfarande en höjdpunkt, på sätt och vis, för mig. Men inte för dig.

Lyssnar på Wilco - Hummingbird, och önskar att jag kunde göra något för att göra dig lite gladare.
Jag tror inte att det går, det är just det. Tror kanske, att du inte kommer att bli glad igen, någonsin.

Det är det jag tänker på idag, denna strålande julafton.

magkatarr.

just like broken glas to me. Fel. Någon frågade vad som hade hänt, jag förstod ingenting när hon undrade om jag hade ramlat. Sen såg jag mig i spegeln och förstod genast. På mig syns det när jag inte sovit/ätit och gjort annat än att gråta på ett par dar. Det syns tydligt. Men även om jag går hem många timmar för tidigt så älskar jag mitt jobb, människorna som är så fina. Och nu ska jag hem. Och du har en effekt på mig.. Helgen är snart här och med den vetskapen vet jag att jag kommer sova gott inatt.

En förnimmelse av kärlek. Det är vad du ger mig. Kanske är det kärlek, redan. På riktigt. Det gör mig alldeles varm inombords, precis som det ska. Timtals i förväg, har jag fjärilar i magen och ett hjärta fyllt av förväntan, till bredden, med kärlek. Varje gång jag inte kan sova, så tänker jag på dig, och blir alldeles lugn.
Och med dig bredvid känner jag mig tryggare än jag någonsin gjort förut. Och med huvudet på ditt bröst kan jag inte l¨åta bli att tänka att detta, detta är hemma.
Att du känner likadant för mig gör oss till en perfekt ekvation, lättlöslig. Och trots att jag är osäker, rädd, löjligt feg ibland, så är du säker och lugn, du gör mig lugn, det finns ingenting att oroa sig för.

Summa summarus, du är underbar älskling. Som du sa, det bästa som har hänt mig.
Jag hoppas du blir varm inombords när du läser det här, precis som jag blev när jag skrev det, och tänkte på dig.

God natt.

Konstig och lång natt. Drömde om revolution. Vaknade pepp, inte på att jobba dock. Drömde om en helt ny värld och nu sitter jag här och lyssnar på beatles på vägen till jobbet och undrar om det är meningen att man ska vakna upp och bli besviken på verkligheten.

Ja. Inatt klippte jag sönder en tröja. Oklart varför. Den var din, du glömde den här för flera år sedan och alltsedan tiden gått och den glömts bort och det blivit tydligt att du aldrig skulle hämta den där tröjan, så har den hamnat i kategorin "myskläder". Nu kände jag bara att jag inte kan ha kvar den där tröjan, den kommer för alltid vara det enda minnet jag har av dig här och du ska inte förknippas med en tröja. Det räckte inte med att slänga den, klippa var det. Gjorde sönder något fint. Det kändes bra

Tänk om folk kunde lära sig det..

febern gick ned och sedan upp igen.. jag gillar inte att vara sjuk. sängen var svår att överge idag.
men det kommer vara värt det, helt klart!

australia baby.

Ibland ser man en film, och i filmen har något hänt. Något omskakande, en vändpunkt, något tragiskt, whatevva. Huvudpersonen sitter förstås på en buss eller går genom en folkmassa och ljuden runtomkring fadear ut och istället spelas typ, what if god was one of us eller losing my religion eller ironic eller någon sådan där låt som ger rätt känsla, sätter tonen på stämningen. Så känns det nu och ibland, jag står utanför en glasruta och bara glor på mig själv och fattar ingenting. Jag bara gör, bara går, lika funktionell som musklerna som gör att jag andas, helt av mig själv, så går jag. Jobbar. Tränar. Äter, för det mesta, när jag ska, sover, vaknar. Jag fattar inte vad det är som gör att jag hamnar där. Det känns som om jag borde vara ett ägg, men istället finns bara ett tunt skal, utan innehåll, som är så bräckligt att jag måste vakta varje steg jag tar för att inte gå sönder. Vad som helst, kan få mig att gå sönder. Så sitter jag där och ser på en film utan att fatta handligen, eftersom jag inte ens är där, och allt jag kan tänka på är att något fattas men jag vet inte vad. Och om inget fattas, vilket förmodligen är det egentliga fallet, så måste jag komma över det som gjorde att det blev och blir  och är såhär.

Och så fort jag ruskar på huvudet och vaknar till ur min dvala så fattar jag vad jag håller på med och där sprack skalet och ajg sitter här och lipar ännu en gång, och jag vet inte över vad, och automatiskt tänker jag på dig, på det och antar att det är därför och det skulle vara helt okej, men, det som gör mig rädd, som gör att jag oroar mig på natten när jag ska sova eller när jag sitter på bussen och hör den där låten är att det kanske inte beror på dig, eller att du inte finns och att jag inte kan tyckas komma över det, inte kan sluta tänka på att folk kommer dö ifrån mig och hur sjukt dålig jag tydligen är på att hantera något så basic, det kanske inte beror på det alls, utan det kanske beror på mig.