Soundtracks of my life

det är sällan jag tänker på döden längre och när jag ör det är det inget jag förknippar med dig. jagbörjar inte gråta när jag hör ditt namn, får inte andnöd längre vid de få tillfällen då jag tänker på dig. jag kan se på cancer som en del av livet igen, kan gå genom en sjukhuskorridor utan att höra dig när du har ont, och ditt gamla hus är inte ditt längre. din gamla skjorta som jag grät så hysteriskt över, när jag tvättade den första gången och den inte luktade som du längre, ligger långt nere i byrålådan. dina skivor är mina skivor och ditt vitrinskåp är vårat nu, det finns inte ett spår kvar av dig och minnena är inte alls så levande längre. ibland ber jag till gud, jag som alltid påstått mig vara ateist men som förmodligen inte är det, och ibland ber jag om att du ska veta att trots att jag och vi kanske inte tänker på dig lika mycket längre så är hålet, tomrummet efter dig, inte mindre för det. jag undrar om det är saknaden som talar då eller om det är skuldkänslorna? jag undrar inte längre var du är, frågar inte gud om det mo kvällarna när jag inte längre ligger vaken och gråter så att jag knappt kan andas, fram på småtimmarna. jag pussar inte längre tditt kort godnatt varje kväll, jag ahr tagit bort det ifrån nattudsbordet. kortet på kylskåpet hänger heller inte kvar, och jag frågar gud om du vet att det inte beror på att jag inte saknar dig, utan för att jag saknar dig ännu mer så fort jag påminns. men frågor jag ställer handlar inte längre om dig, var du är och om du har ont längre, nu handlar det om mig. var jag ÄR, och om det någonsin har handlat om bara saknad och inte skuldkänslor. jag fick höra efter att du dog, att jag hade tagit farväl av någon som verkligen älskade mig, och jag älskade dig, verkligen, men frågan är om jag någonsin, verkligen lät dig veta det. saknaden avtar, att säga annat vore lögn, men den ersätts med skuld och ångest. ångest ångest ångest. helst av allt vill jag att du ska titta ned ifrån någonstans och se vad jag verkligen tänker, vad jag verkligen känner när jag sitter med gråten i halsen för första gången på säkert ett år, istället för att se det jag intalat mig själv,  under tiden som gick sedan jag senast tänkte på dig. jag vill att du ska se tomrummet som finns här efter dig, för alla är vi lite trasiga, gick lite sönder av att se dig dö och tyna bort, och jag är nog lite extra trasig eftersom jag inbillar mig att du inte visste hur mycket jag älskade dig. visste du det?
när försvann den, en där känslan som var så överväldigande och som verkligen inte gick att svälja ned, blinka bort. den som kom om nätterna när jag hade flyttat hemifrån, när jag bodde i din lägenhet och sov i dni säng och lät bli att vattna dina blommor så att de dog. den som kom långt efter att jag flyttat därifrån och fick din post eftersänd till mig eller hittade dina gamla grejer i en låda på vinden. den som kunde komma i skolan eller på vagnen eller mitt under ett träningspass, den känslan som gjorde att jag brast ut i gråt och inte kunde sluta.. när försvann den? försvann den, avtog den, gick jag vidare, eller fanns den aldrig? var det skuldkänslorna som talade? saknade jag dig aldrig riktigt så mycket? jag tvivlar på mig själv, din död har fått mig att tycka mindre om mig själv och framförallt fått mig att tvivla på allt det jag någonsin trott och hoppats att ajg är eller skulle kunna vara. jag skulle vilja vara en person som inte blir rädd och klantar till det och inser saker när det är försent, men precis sådan var jag, och jag insåg det i samma sekund som det blev försent. jag skulle vilja vara en person som inte behöver ha skuldkänslor såhär i efterhand eftersom din död gjorde mig rädd fast du förmodligen var den som var räddast av oss, men jag blev rädd och jag har skuldkänslor. jag skulle vilja vara en person som tänkte på dig ofta, log och pratade med dig ibland, om vardagliga saker. men jag ler inte när jag tänker på dig, jag skjuter bort tankarna, och jag har slutat prata med dig och när jag gjorde det, pratade jag om mig och mina skuldkänslor.

vad händer när man dör, allt det man har tänkt, känt, lärt sig, upplevt, tyckt.. vad händer med det? dör det med kroppen? jag skulle önska att det gjorde det.. jag önskar att det inte finns någon himmel och att vi inte ses, och att jag kunde vta att det var så.. då skulle jag slippas hoppa på det och på att du har det bra och vet att vi älskar dig och inte har det ont. då skulle jag veta!

den största frågan av alla är vad jag vinner på att analysera det här, gång på gång på gång på gång.. när jag aldrig någonsin kommer få svar på något som jag undrar över.

trött, förvirrad, ledsen och fylld till bredden på ångest.

god natt.